»Har ni varit sjuk länge?» ropade Ilja Petrovitj från sin plats, där han också satt och bläddrade i några papper. Han hade även sett till den sjuke, medan denne var avsvimmad, men hade genast åter begivit sig tillbaka till sin plats, då han kom till sig själv.
»Sedan i går ...» stammade Raskolnikov.
»Var ni ute något i går?»
»Ja.»
»Sjuk?»
»Ja.»
»Vid vilken tid?»
»Klockan åtta på kvällen.»
»Och var, om man får fråga?»
»På gatan.»
»Kort och tydligt! ...»
Raskolnikov hade svarat barskt och kort; han var kritvit och slog icke ned sina svarta, inflammerade ögon för Ilja Petrovitj’s blick.
»Han kan knappt stå på fötterna och du ...» försökte Nikodim Fomitj att invända.
»Gör ingenting!» ... sade Ilja Petrovitj med egendomlig betoning. Nikodim Fomitj ville ytterligare tillägga något, men teg, då han såg sekreterarens blick riktad på sig. En allmän tystnad inträdde plötsligt; det var obehagligt.
»Nåväl», slöt Ilja Petrovitj — »vi vilja inte längre uppehålla er.»
Raskolnikov gick ut. Han kunde ännu höra, huru samtalet efter hans utgång ånyo plötsligt blev helt livligt och att Nikodim Fomitj’s frågande röst i synnerhet lät höra sig ... Först på gatan kom han alldeles till sig själv.
»En visitation, de skola genast företaga en husvisitation!» sade han till sig själv och skyndade sig på. »De skurkarna! De draga misstankar!» Den förra ångesten överföll honom ånyo.
II.
»Men kanske en visitation redan hade ägt rum? ... Kanske jag träffar på dem där hemma? ...»
Äntligen är han i sitt rum; ... ingenting har inträffat! Ingen hade varit där ... icke en gång Nastaszja. Men, Herre Gud! Huru hade han kunnat lämna alla de där sakerna därborta i hörnet?
