Han skyndade fram till gömslet och tog fram sakerna under tapeten för att stoppa dem på sig. Det var åtta föremål: två små askar med örhängen och dylikt — han såg icke efter — så fyra små läderetuier, en kedja, insvept i tidningspapper, och ännu en sak, kanske en orden, också insvept i tidningspapper.
Han stoppade litet i var ficka och såg till, att man icke kunde märka något utvändigt. Börsen tog han också med sig. Därpå gick han ut och lät dörren denna gång stå vidöppen.
Han gick hastigt och med fasta steg, ehuru han kände sig som sönderbråkad; men han var vid fullt medvetande. Hans enda bekymmer var nu, att man kunde förfölja honom, att man inom en halv timme, en kvart kunde giva befallning om att följa honom på spåren; han måste alltså för varje pris skaffa undan alltsammans så fort som möjligt. Han måste ha det gjort medan han ännu hade den minsta fysiska och andliga kraft kvar ... Men var skulle han göra av det?
Det hade han längesedan beslutit: kasta allt i kanalen — då var det slut på det? Det hade han bestämt sig för förra natten i feberyran ... i de där ögonblicken, då han flera gånger sökte bemanna sig och gå ut: »fort, fort, bort med alltsammans!» Men det var lättare tänkt än gjort.
Han hade redan strövat omkring en halvtimme, kanske även längre, utefter Katarina-kanalen och letat efter något ställe, där han kunde komma ned till vattnet. Men han fick intet tillfälle att utföra sitt förehavande; antingen lågo där båtar eller sköljde tvätterskor sitt linne därstädes, överallt vimlade det av människor. Från alla håll hade man kunnat se, om någon ginge ned, stannade och kastade något i vattnet; det var omöjligt. Men om fodralen till råga på allt icke sjönko, utan flöto ovanpå — och det var mycket sannolikt — då skulle var och en genast lägga märke till det. Han tilldrog sig dessutom redan alla de förbigåendes uppmärksamhet; man såg sig om efter honom, såsom om man endast brydde sig om honom. »Hur kommer det till eller inbillar jag mig det bara?» — tänkte han.
Äntligen föll det honom in, att det kanhända vore bättre, att han ginge till Neva. Där var det icke så mycket folk, där skulle man icke lägga märke till det — men framför allt så långt härifrån som möjligt. Han undrade, att han icke redan förut kommit att tänka härpå; nu hade han onyttigtvis sinkat bort en halvtimme, bara emedan han under natten i sin feberyra hade tänkt sig att gå till detta ställe. Han var mycket tankspridd och glömsk och kände det med sig; men nu ville han skynda sig.
