Vid den lagstiftning, som nu är i fråga, skulle man visserligen kunna gå till väga så, att den nuvarande lagbestämmelsen, som lyder "Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog eller mark i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna – – – straffes, ehvad han det bortfört eller ej, med böter högst 1,000 R:dr eller fängelse i högst 6 månade.r Äro omständigheterna synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst ett år dömmas", – att denna lagbestämmelse så omvändes, att den komme att lyda: "Fäller – – – dömmes till straffarbete i högst ett år, eller der omständigheterna äro förmildrande till böter, högst 1,000 R:dr, eller till fängelse i högst sex månader". Efter hvad Särskilda Utskottets betänkande utvisar, synes dock, som om rättsmedvetandet i allmänhet fordrade, att tillegnandet af skog må betraktas såsom stöld, och vid sådant förhållande ser jag intet hinder för att vidtaga en sådan lagstiftningsåtgärd, som Utskottet föreslagit. För att icke gå ut på vinning, utan ske af nödtvång, så kunde man, på sätt Herr Leyonancker framställt i förslagets fjerde paragraf inlägga särskilda bestämmelser om, när en person, som tillegnat sig något af skogen, skall betraktas såsom endast åverkare och ej tjuf. Man har visserligen anfört, att bevisningen skulle blifva svårare, om förbrytelsen förvandlades till sin natur, och jag har äfven hört, att i vissa landsorter, der stöld af jern vore ofta förekommande, man snarare ville hafva detta betraktadt såsom en slags åverkan, emedan det onda derigenom troddes kunna lättare förekommas. Detta kan väl vara möjligt, men jag anser dock, att, om man upptagit, att förmildrande omständigheter kunna medföra ett annat straff, så har man äfven tillmötesgått en sådan åsigt.
Hvad bevisningen angår, så kan jag icke finna annat än, att den blir lättare, när det är fråga om stöld, ty då skogsåverkan just har sin största betänklighet deruti, att man stjäl för att sälja åt andra, så måste i sådant fall köparen, som handlar med stulet gods, stånda tjufsrätt och kunna åklagas, hvarigenom man just skulle kunna träffa sjelfva källan för det onda och föekomma etta eller göra det förenadt med så stora svårigheter, att det småningom skulle upphöra.
Till följd af hvad jag nu yttrat instämmer jag i deras mening, som yrkat återremiss. En talare har nämnt, att man icke skulle kunna genom en återremiss framkalla ett antagligt förslag, och att han icke visste på hvilken grund Utskottet skulle ställa sig. Jag har förut åberopat hvad Herr Leyonancker i ämnet yttrat, och tror att man på den grunden skulle kunna formulera ett förslag. Vill man verkligen sjelfva saken, så tror jag ock, att man kan komma till målet, äfven om den första lagen skulle vara behäftad med ett eller annat fel. Om nu Utskottet först och Kammarne sedan gripa sig an med detta lagstiftningsarbete, och derpå ett förslag afgifves från Riksdagen, så har Kongl. Maj:t den stora fördelen, att Han endast behöfver tillse, att redaktionen är korrekt, samt at, om detta förslag icke kan omedelbart antagas, man då från Kongl. Maj:ts sida har att vänta ett nytt sådant, som blott behöfver rätta bestämda fel. Skall man åter inskränka sig till en underdånig skrifvelse, måste frågan åter
