Sida:Rd 1874 fk 2 270.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
298
Den 11 April, e. m.

genomgå samma skärseld vid nästa riksdag, och om den då faller, är den ånyo på lång tid uppskjuten. Jag instämmer alltså uti yrkandet om återremiss.


Herr Häggström: Då jag såsom ledamot af den sista skogskomitén deltog i behandlingen af denna fråga och bidrog till den utgång, som hon inom komitén fick, "att tillgrepp af annans skog fortfarande skulle bestraffas såsom åverkan", var det icke derföre, att jag i likhet med komiténs öfriga ledamöter ej ansåg, "att åverkan icke är af den nesliga beskaffenhet som stöld", utan derföre att jag ansåg rättare att underkasta mig detmera upplysta omdöme, som 1868 års Riksdag kort förut afgifvit; "att tidn ännu ej vore inne" att stämpla åverkan med dess rätta namn stöld. En annan orsak var den, att komitén endast hade att afgifva förslag för de norrländska förhållandena, och för mig var det högst motbjudande att framlägga ett förslag, hvarigenom tillgrepp af skogsprodukter inom Norrland skulle betraktas såsom stöld, då det i öfriga delar af landet endast ansågs såsom åverkan. Sedan sden tiden hafva förhållandena högst betydligt förändrat sig. Skogens värde har blifvit högre, än man då någonsin kunde ana, staten, så väl som den enskilde, har sökt taga våd om sin skog, för att deraf draga största möjliga fördel, och de många åverkans-åtalen, som skett i landet, hafva äfven i sin mån bidragit att upplysa rättsmedvetandet om, att det är orätt att begå åverkan. Jag tror derföre, att tiden är inne att ändra de nuvarande stadgandena. Om åverkan i någon mån aftagit på kronans skogar, så har den deremot beklagligtvis tilltagit på de enskildes, och det har i Norrbotten nu gått så långt, att den enskilde måste sälja sin skog, emedan han icke kan taga vård om den, eller der han icke kan sälja den, måste afverka densamma. Detta tror jag bevisar, att ehuru straffet för åverkan är ganska stort, det dock icke kan hindra densamma, utan att kraftigare åtgärder måste tillgripas. jag har derföre deltagit uti det beslut, som Utskottet fattat derom, att man borde införa stöldstraffet för skogsåverkan, men jag har dock icke kunnat fullt instämma uti det resultat, hvartill Utskottet kommit. Jag har nemligen ansett, att endast åverkan af växande träd borde såsom stöld bestraffas. Jag befarar, att i Norrland, der skogarne på många ställen ligga fulla af nedfallna qvistar och torra vindfällen, och der folket hittills fått fritt hemta sådana, rättsmedvetandet kanske skulle såras, om man bestraffade dylika tillgrepp, i likhet med hvad Utskottet föreslagit såsom stöld. Det säges nemligen i andra paragrafen, att "hvar som å skog eller mark, deri han ej eger del, och den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen tillgriper vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är, eller växande gräs eller torf, varde straffad för snatteri eller stöld". Man har visserligen gjort det undantaget, att, när värdet af det tillgripna ej går öfver fem R:dr, så skall förseelsen anses såsom åverkan. Huruvida ett sådant tillägg i lagen är lämpligt, vågar jag icke bedöma, men jag tror, att, om man endast håller sig till den växande skogen, så har man för närvarande gått nog långt.