Sida:Rd 1874 fk 2 270.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
272
Den 11 April, f. m.

objektiva beskrifningen är gemensam för alla de nämnda tre graderna eller kategorierna; utan det är genom den efteråt skeende värderingen, som det skall afgöras, huruvida brottet är åverkan eller tjufnad. enahanda brottsliga handling skulle härigenom kunna bestraffas, ena dagen eller på ena stället såsom åverkan, men andra dagen eller på andra stället såsom ett vanhederligt brott, stöld eller snatteri, ty båda dessa arter af tjufnad anses fortfarande i folkmedvetandet såsom vanhederliga, hvilket icke är förhållandet med hvarje slags åverkan. Der folkmedvetandet ej ännu vore fullt på det klara i fråga om skogstjufnadens vanhederlighet, befarar jag, att en så beskaffad lagstiftning, i stället för att reda det vaknande rättsmedvetandet, skulle förvilla detsamma; ty om den brottslige, då han tillgriper för 5 riksdalers värde, icke känner någon skam eller anser det såsom vanhederligt, huru skall han känna, att han öfverskridit det af Utskottet uppställda råmärket och begått en vanhederlig handling? Skulle han icke äfven kunna med skäl fråga, huruvida värdesiffran af 5 R:dr just är den rätta och hvarföre det skulle anses mera vanhederligt att åverka för några öre deröfver. Ty, märk väl! allt är åverkan enligt Utskottets förslag, men bestraffas under vissa värdeförhållanden såsom tjufnadsbrott. Den brottslige skulle på det viset icke få klart för sig först och främst, att han begått en vanhederlig handling, och för det andra, att någon annan är berättigad att anse den såsom sådan. Detsamma måste blifva förhållandet med hans omgifning; och detta,, mine Herrar, kan icke vara rätta sättet att klara folkmedvetandet, om hvilket man säger att det icke är fullt moget. Men något värre kunde möjligen också inträffa, eller att det resonnement, jag nyss antog att skogsåverkaren kunde föra, lätt skulle kunna utsträckas till annan tjufnad, och denna lagstiftning på sådant sätt framkalla en farlig förvirring i uppfattningen jemväl af den vanhederliga karakteren hos tjufnadsbrott i allmänhet.

Utskottet åberopar, att det, vid uppgörandet af denna värdeskilnad emellan tjufnad och åverkan, följt samma grund, som för den i lagen redan befintliga skilnaden emellan stöld och snatteri. Jag medgifver villigt, att der finnes någon likhet, men också en väsendtlig olikhet. Jag har redan antydt, att stöld och snatteri i folkmedvetandet båda af ålder haft och ännu hafva en karakter af vanheder, och det förefaller mig således icke rätt, att lagstiftningen dem emellan uppställt en skilnad, endast beroende af det tillgripnas värde. Framstående jurister inom lagstiftningens område hafva också ogillat denna konventionelt uppgjorda skilnad, och jag delar fullkomligt deras uppfattning. Derföre skulle jag redan ur denna synpunkt icke vilja på nu ifrågavarande område ytterligare införa en liknande karaktersskilnad. I allt fall har det försök, lagstiftaren gjort, att från tjufnad till mindre värde utplåna den karakter af vanheder all tjufnad af ålder haft i folkuppfattningen, ingalunda kunnat medföra den fara för rättsmedvetandets förvirring, som det af Utskottet nu förslagna försök i alldeles motsatt riktning, men med enahanda förfaringssätt, att nemligen – i afseende å förbrytelser, hvilka man af ålder icke ansett

vanhederliga, men nu vill så betrakta, ehuru man ej tilltror sig taga steget

fullt