Sida:Rd 1874 fk 2 270.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
273
Den 11 April, f. m.

fullt ut, – uppställa en värdesiffra, såsom den alltför flyttbara råskilnaden mellan vanhederlig och icke vanhederlig brottslighet i väsendtligen samma gerning. Utskottets egendomliga rubrik visar, att Utskottet betraktar all i 2 § beskrifna brottslighet såsom åverkan, men den uppskattas och bestraffas såsom stöld och snatteri vid ett steg högre upp på Utskottets värdeskala. Detta synes mig vara något helt annat och i antydda hänseende ofantligt mycket farligare, än att från den mindre tjufnaden söka borttaga karakteren af vanheder.

Det synes mig vara af ganska stor vigt att, så vidt möjligt, utröna Kammarens uppfattning i denna fråga, och jag får derföre ställa en uppmaning till de Herrar, som komma att deltaga i diskussionen, att särskilt uttala sig derom, huruvida mina betänkligheter i omförmälda hänseende äro berättigade, eller om man kan säga, att jag tillmätt dem en alltför stor vigt. Om flertalet skulle anse ettdera vara händelsen, är det möjligt att en sammanjemkning emellan reservanternes och Utskottets åsigter skulle kunna ega rum. Af Andra Kammaren har ärendet redan återremitterats till Utskottet, och då skulle en återremiss äfven härifrån kunna lända till en sådan sammanjemkning, hvilket vore af högsta vigt, då jag tror, att vi måste skyndsamt taga ett steg framåt i denna fråga.

Jag har nu redogjort för mina principer, jag skulle nästan vilja säga psykologiska betänkligheter emot Utskottets förslag. Jag vill nu i korthet redogöra för min tvekan i afseende å omfånget deraf.

Det är redan påpekadt, att Utskottet i § 2 af sitt förslag sammanfört allt hvad som nu förekommer i 24 kap. §§ 3 och 4 Strafflagen samt flyttat upp i samma ställning hvad den närvarande lagen i 4 § ställer på ett lägre trappsteg å straffskalan, eller tillgrepp af den döda skogens alster. Då nu sistnämnda §, såsom jag tror, hittills tillämpats af lagskipningen äfven på andra döda naturföremål, såsom sten, grus och sand och annat dylikt, skulle följden blifva, att äfven tillegnandet deraf skulle inrangeras eller rättare bestraffas såsom tjufnad, så snart värdet öfverstege 5 R:dr. Härmed må nu vara huru som helst, så har Utskottet i min tanke redan gått för långt, då det i den nu föredragna paragrafen infört det olofliga tillgreppet af obetydligare delar af växande träd, såsom ris, löf, näfver och bast. Tillgrepp af dylika föremål öfver 5 R:drs värde skulle således blifva tjufnad. Jag tviflar på att i de skogrikare delarne af vårt land folkmedvetandet hunnit derhän att stämpla såsom tjufnad tillgrepp af dessa föremål, hvarpå egaren der icke i allmänhet sätter något synnerligt värde.

Jag har för min del i Utskottet påyrkat, att, då man torde vara temligen allmänt ense derom, att en lagförändrig i ämnet ej på en gång, utan blott steg för steg bör varsamt genomföras, Utskottet, i öfverensstämmelse med den af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 30 November 1854 uttalade åsigt och grundtanken i det af 1856 års skogskomité uppgjorda förslag, bort föreslå en lagförändring endast i den syftning, att, der någon å annans mark olofligen fäller växande

träd, större eller mindre, i uppsåt att sig det tillegna, sådant borde anses

18
Riksd. Prot. 1874. 1 Afd. 2 Band