Utskottet föreslagit. Den ärade reservanten yttrade, att, om någon på fyra eller fem ställen tager skog för värde under 5 R:dr på hvardera, men sammalagdt för 25 R:dr, så blir han dömd för åverkan, men en annan, som tagit ett träd för 16 R:dr på ett ställe, dömes för stöld. Reservanten vill dock bibehålla skilnaden mellan stöld och snatteri och den deraf föjda uppskattningen af det stulnas värde. Nu kan emellertid värderingen utfalla på ett sätt den ena dagen och på ett annat den andra, och alltså blir brottet den ena dagen vanärande och den andra icke. Det är emellertid samma princip som genomgår hela vår lag, att den som stjäl öfver 15 R:drs värde straffas för stöld. En peson stjäl en rock, som af den ena domstolen värderast till 14 R:dr 99 öre, och en annan stjäl en alldeles likadan rock, som af en annan domstol värderas till 15 R:dr 1 öre; den ene anses då såsom tjuf och straffas för stöld och den andre dömes endast för snatteri. Så kan det ju ock hända, att till samma ting äro instämda två personer, af hvilka den ene har fällt ett litet träd värdt 25 öre, och den andre af vindfällen tillegnat sig frisk skog för tusentals riksdalers värde. Den förre måste domaren enligt reservantens förslag döma såsom tjuf, den senare är endast åverkare. Jag hemställer, huruvida icke dessa orimligheter äro lika stora, som de hvilka kunna följa af den lag Utskottet föreslagit.
Jag har visserligen gjort åtskilliga anteckningar öfver andra anmärknigar, som jag ämnat besvara, men då det jag redan yttrat angifver den ståndpunkt, på hvilken jag befinner mig i frågan, och då jag anser de mot förslaget framställda anmärkningar vara sådana, att de kräfva en ny pröfning af detsamma, så förenar jag mig uti yrkandet om återremiss.
Herr Almqvist: Under diskussionen har till stöd för afslag på
förevarande betänkande blifvit erinradt, att den nu gällande lagen i
detta hänseende skulle kunna anses tillräcklig. Jag tror, att
erfarenheten dock har visat, att den är otillräcklig just derför, att, då
skogsåverkan icke har någon vanärande karakter, uppfattningen hos folket
i allmänhet är sådan, att hvad, sm göres för att fria en
skogsåverkare, icke har något i och för sig särdeles nedsättande. Vore
det deremot en annan karakter på brottet, så att tjufansvar följde
icke blott på sjelfva gerningen, utan äfven för delaktighet deri i
olika former, skulle allmänheten skygga mera derför. Man säger,
att bevisningen skulle blifva allt för svår, då man saknade utvägen
att använda värjemålsed i detta fall. Det kunde visserligen inträffa,
att någre flere härigenom undgingo ansvar. Jag hemställer till Eder
mine Herrar, om Ni icke hellre se, att en eller annan tilltalad må
förklaras i brist af bevisning icke kunna åt saken fällas, än att han
genom värjemålsed friar sig från ansvar för en begången åverkan.
Jag tror, att det antagandet, att mened mindre ofta förekommer, icke
gäller öfver hela landet, åtminstone har jag den erfarenhet, att jag
kommer sällan till ett fängelse, i synnerhet i vissa län, der icke
åtskilliga personer sitta under ansvar för begången mened, och jag har
hört en domare uppgifva, att hans öfvertygelse var, att minst tre
fjerdedelar af de inom hans domsaga aflagda värjemålseder voro
