anser fullt befogade, och hvilka förmått mig att nu yrka återremiss, ehuru jag från början ämnade anhålla om bifall. Den oformlighet, som blifvit begången derutinnan, att straffbestämmelsen blifvit satt i orätt kapitel, kan ensam vara skäl för en återremiss. Den värde talaren yttrade äfven, att han icke gillade det Utskottet uppställt tre kategorier af förbrytelse nemligen åverkan, snatteri och stöld. Flere talare hafva emellertid redan upplyst om skälen härtill. Jag var i Utskottet från början af den åsigt, att man borde taga steget fullt ut och helt och hållet utesluta åverkan, men då så många röster höjdes deremot, och då man sade sig vilja behålla denna straffkategori mera såsom ett öfvergångsstadgande, så ansåg ock jag det för tillfället klokast att ingå på pluralitetens mening. Då man nemligen icke vill så strängt straffa den stackare, som för att värma upp sitt hem är tvungen att taga några skogspinnar, så blir detta möjligt just derigenom, att en sådan förseelse endast rubriceras såsom åverkan, till följd hvaraf det endast är målseganden, som kan åtala förbrytelsen och icke allmänna åklagaren, såsom förhållandet vore, i fall all dylik förbrytelse ansåges såsom stöld.
Den ärade talaren från Jönköpings län undrade också, om det var från norska lagen som vi hemtat stadgandet i § 4 så lydande: "Färdas man å annans skog eller mark och varder för skada å resetyg eller af annat ofall nödgad taga något af hvad der växer, gifve ersättning och vare från straff fri". Detta stadgande är dock ingenting nytt, utan är hemtadt från en gammal svensk lag nemligen Vestgötalagen, och jag har icke ens fullt klart för mig, om detta stadgande ännu är upphäfdt. Om nemligen en person färdas genom en skog på flera mil och behöfver, för att laga sitt åkdon eller för att tnda upp eld en vinternatt, taga något af skogen, så undrar jag, om icke domaren betraktar detta såsom en ersättningsråga och icke såsom åverkan.
Samme talare yttrade också, att sjelfva rubriken vore något olämplig Derom talade vi, kan jag försäkra, ganska mycket i Utskottet, och vi bordlade till och med denna rubrik för att söka utfundera någon lämpligare. Jag medgifver visserligen, att den icke är bra, men jag fruktar, att den icke kan blifva bättre. Flyttar man åter tjufstraffet i ett annat kapitel, så kan den gamla rubriken stå qvar oförändrad.
Jag ber nu att med några ord få vända mig mot den talare, som yttrade sig först på förmiddagen, nemligen Herr Asplund. Han har, såsom de öfriga reservanterne, instämt uti Utskottets princip, så att det är icke derom som tvisten har rört sig, men i afseende på formuleringen eller från rent juridisk synpunkt anser han sitt förslag ega företräde, och skulle detta förefalla Riksdagen mera smakligt, så har jag visserligen ingenting deremot. Jag är dock öfvertygad om, att det i Andra Kammaren icke godkännes; under den stund jag åhörde diskussionen derstädes, förordades också denna reservation endast af en ende talare och denne äfven en jurist, Herr Östergren. Det kan icke bestridas, att ej de skäl, som reservanten anfört, kunna vara lika goda som Utskottets, men en lag utfärdad i öfverensstämmelse dermed kan ock blifva lika absurd i tillämpningen som den
