| Lördagen den 3 April. e. m. | 19 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
brottslighetsgraden hos en hop andra dåliga handlingar till den nivå der värjemålsed är tillåten?
Öfvergår jag nu till en jemförelse mellan Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ärendet och Utskottets förslag, så är hufvudsynpunkten vid en sådan jemförelse och vid uppskattningen af bådas relativa värde efter mitt omdöme alls ej det enas eller andras större mildhet eller stränghet eller dylikt, som, med bibehållandet af sjelfva principen i hvartdera förslaget, i bådakan modifieras. Utan hufvudfrågan är den, skall man för att skilja brott af olika slag nyttja en qvantitativ mätare, eller skall man för samma ändamål nyttja en qvalitativ, en specifik`Så vidt möjligt är, det senare. Hvarje siffra, såsom betecknande en qvalitativ gräns, en skilnad till beskaffenhet, har i sig något godtyckligt – emedan qvantitet ej uttrycker qvalitet. Så blir ock händelsen hvad angår skilnaden mellan stöld och åverkan af skogsprodukter enligt Kongl. Maj:ts pråposition. Är det ej nesligt att taga skogseffekter för 15 riksdaler, huru kan det då blifva nesligt genom att det tillgripna har tolf skillings högre värde? Denna godtycklighet erkänner man i sjelfva verket då man till svar på nyss anförda fråga säger – det enda, som derpå kan svaras – någon siffra måste man taga. Vill man göra skilnad i art så må man angifva en artskilnad. Att hafva begränsat stöld och snatteri från åverkan genom en sådan skilnad mellan båda, eller såsom man ock kallat den, genom en objektiv skilnad. det är ett företräde, och det principiela hos Utskottets förslag framför Kongl. Maj:ts. Man må ej i detta hänseende till försvar för det kungliga anföra, att mellan stöld och snatteri är skilnaden enligt Strafflagen det tillgripnas värde. Ty det är väl att märka, att der är fråga om en skilnad inom samma allmänna klass eller slag af nesliga brott, och en skilnad, der sjelfva synpunkten är större eller mindre grad. Men emellan stöld å ena och åverkan å andra sidan finnes den artskilnad, att det ena är ett nesligt brott och det andra icke nesligt. Det är medvetandet härom, som förvirras och upphäfves genom den blott efter värdet satta åtskilnaden, i det nämnda skilnad sålunda kommer att få utseende af blott konventionel, beroende på några skillings olikhet i värdet eller med lika värde, på olika värdering af vederbörande vid olika tillfällen eller på olika ställen. Han som stal skog för tolf skilling mindre blef icke tjuf; men han som tog för tolf skilling mera blef tjuf. Eller: emedan nämndemännen på det stället voro beskedliga, blef Per icke tjuf, men Pål blef det, ehuru han ej tagit mer skog, emedan nämndemännen den gången voro stränga. Sådant är ej nyttigt för rättsmedvetandet och ej heller för moraliteten, hvarken den anklagades eller rättens. Ty – jag tillägger i detta hänseende ytterligare – frestelsen skulle blifva stor att värdera mot sitt samvete för att rädda en person för straff för nesligt brott: ja så stor, att lagen, äfven stiftad, i de flesta fall blefve utan verkan och tillämpning. Allt sådant försvinner, om man går ut från en qvalitativ och objektiv måttstock.
Dertill kommer – och det är den andra omständighet, hvari jag gifver Utskottets förslag företräde framför Kongl. Maj:ts – att, enligt Kongl. Maj:ts förslag, så snart frågan är om olofligt tillgrepp af skogseffekter, det, som vid annat olofligt tillgrepp kallas snatteri, ej finnes och
