| N:o 22 | 18 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
Mot dem, som, såsom skäl mot hvarje förändring i bestående lagar
om stöld och åverkan, påstått att rättsmedvetandet hos svenska folket
ej funnes om det orätta eller nesliga i olofligt tillgrepp af skogsalster,
har redan af en annan talare träffande blifvit erinradt, att fastmer
"skogsåverkan" är ett ord, som icke af folket nu begagnas, utan
"skogsstöld" och "skogstjuf". Herr Grefve Mörner anförde vidare mot hvarje
förändring, att fara är, att om åverkan göres till stöld eller snatteri
och således till ett nesligt brott, vi ej blott finge alltför många tjufvar,
utan, just dermed, den afsky för tjufnad af annat än skog, som ännu
finnes hos svenska folket, skulle försvinna, och stöld icke längre anses
för nesligt brott. Denna argumentation, fruktar jag, leder för långt. Ju
färre brott desto färre brottslignar visserligen. Stryk alltså ut hela
brottmålslagen, och vi hafva inga brottslingar alls. Se de rden radikala
konseqvensen, medförande ett vackert sken utan tvifvel, men ett sken
emot verkligheten och skadlig för denna just i det afseende den ärad
talaren afser, afskyn för och minskningen af brott, i det frånvaron i
lagen af straff för det, som är straffbart, framkallar brott. I detta
hänseende blir den allmänna regeln utan tvifvel den, att de handlingar,
som folket vet och anser såsom orätta, först och främst såsom
moraliskt orätta, om de tillika kränka annans rätt, tillika såsom brott
upptagas i lagen och dermed erkännas och utsägas såsom juridiskt orätta
och beläggas med straff, strängt afvägdt efter den verkliga graden af
deras brottslighet. Hvarföre? Emedan man i annat fall missleder och
förvillar rättsmedvetandet, både det moraliska och det juridiska. Det är
fullkomligt sant, att ingen lag, således ej heller någon strafflag, bör
stiftas, som strider mot folkets öfvertygelser om rätt och orätt.
Lagarne böra sålunda i vissmån vara en produkt af de gängse sederna
och de moraliska öfvertygelserna. Men lika sant är ock, att lagarne
tjena till folkets uppfostran i rättsligt afseende, så att de till klarhet
och tydlighet framkalla hvad som mer eller mindre dunkelt finnes
närvarande i rättsmedvetandet: och, å andra sidan, om det, som allmänt
erkännes vara brottsligt, af lagen icke såsom brott uptages och icke
belägges med straff, eller ock belägges med mildare än andra likadana
och lika mycket brottsliga handlingar, så leder sådant derhän, att
lagstadgandena blifva och begagnas till täckmantel och ursäkt för
dåliga åsigter och dåliga gerningar: tillgrepp af skogseffekter måtte ej
vara så farligt, se på lagen, som undantager det från stöld. Men på
detta sätt skadar ju den oskäliga mildheten både den moraliska
utvecklingen och den juridiska rättssäkerheten, i detta fall lika med allt
sken, som strider mot verklighet och sanning.
Hvad dernäst angår det mot åverkans förvandling i vissa fall till stöld anförda skäl, att bevisningen skulle försvåras emedan värjemålsed ej fnge ådömas, tillåter jag mig att blott citera en talare från sista riksdagen: "Straffmätningen bör ej ske efter svårigheten eller lättheten att bevisa brottet, utan efter brottets beskaffenhet och rättvisans kraf". Är nu tillgrepp af skog lika olofligt, som af andra saker, så lär man ej, derför att bevisningen möjligen försvåras, få förklara det icke vara lika brottsligt. Äfven här kan argumentationen för öfrigt leda för långt. Skulle man väl för att lätta bevisningen vilja nedsätta
