| Lördagen den 3 April. e. m. | 23 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
tillika äro skickliga sofister. Det kan icke falla mig in att hålla någon föreläsning i logik för den, som sjelf är professor på detta område, men jag har rätt att varna en hvar för den sofism eller falska slutledning, som jag nyss påpekat. Jag vill nämna ett exempel för att ännu mer tydliggöra min uppfattning af denna fråga. Det finnes en last, som vi alla beklaga, nemligen fylleriet. Skulle det bero på mig, skullejag dock tveka att stämpla detta såsom nesligt brott, ehuru jag, med allt undseende för de svage dödlige, icke kan undgå att anse det vara nesligt att förbruka starka drycker så, att man förlorar sina sinnens bruk. Jag står på den talarres sida, som yttrat, att man bör akta sig att ställa för stor del af vårt folk i kategorien af förbrytare, och jag tror, att den nu föreslagna lagstiftningen allt för mycket går det allmänna rättsmedvetandet i förväg. I fråga om valet mellan Utskottets och Kongl Maj:ts förslag tvekar jag icke att gifva företräde åt det senare, såsom varande det mildare. Jag tillåter mig att till besvarande upptaga ett mot detta senare förslag framstäldt argument, men jag beder på samma gång om ursäkt att jag gör detta, då så många här finnas, som med mera skarpsinne än jag kunde bemöta den gjorda anmärkningen. Herr Ribbing har yttrat, att man i afseende å brottskategorier borde akta sig för qvantitativa bestämmelser och i stället taga qvalitativa. Han har således jäfvat den åsigt, att 15 kronor skulle kunna utgöra gräns mellna åverkan och stöld, emedan 25 öre skulle till nesligt brott förvandla hvad som derförutan icke vore det. Men denne ärade talare bör icke förbise, att vid lagstiftningen de qvalitativa bestämmelserna inläggas i de qvantitativa. Jag har till exempel en årlig inkomst af 799 kronor 99 öre och eger således icke valrätt till Riksdagens Andra Kammare, men om jag får ett öres större inkomst, får jag i och med detsamma denna vigtiga medborgerliga rättighet. Man säger att häri ligger en orimlighet, men förhållandet är att den qvantitativa bestämmelsen öfvergått till en qvalitativ. Detsamma förekommer ock inom naturriket, och derom vill jag blott taga exemplet af vatten och is. Jag vill sålunda säga, att, fastän jag i fråga om qvalificering af brott icke är vän af en lagstiftning på riksdalern, har jag svårt att inse, huru detta skall kunna undvikas. Om jag tager några smultron eller blåbär på annans mark, menar jag ju dermed ingenting ondt, och jag får erkänna att, om detta stämplas såsom snatteri, så har jag snattat i alla mina dagar. Men det finnes en gräns, när en fullt oskyldig handling öfvergår till brott, och denna gräns bestämmes af värdet af hvad jag tillgripit. Hvar jag ställer ddetta värde blir alltid något konventionelt och beror ovilkorligen på sista öret. Det är på samma sätt som man säger, att man gör en menniska skallig genom att rycka bort ett hårstrå, om nemligen detta är det sista, eller man lägger sandkorn på sandkorn och derigenom bildar en hög. Jag ber om ursäkt, att jag gör dessa anmärkningar, men jag upprepar, att, då vi nu stå framför den vigtiga frågan att öfvergå från den gamla lagstiftningen till en ny, grundad på en princip, sommer häfdar skogens egenskap af enskild egendom, böra vi icke förbise den opinion, som finnes uttryckt i det af mig citerade yttrandet af en norrländing: "då gören I oss allesammans till tjufvar."
