| N:o 22 | 4 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
fall synas ännu mer naturligt, antagas och presumeras såsom ännu mera gifvet i framtiden, och vi föreslå ju och sifta lagar ej blott i afsigt att de skola gälla för dagen, utan i tanke att dermed hafva funnit något nyttigt och giltigt åtminstone för en längre tid. Antag, att hvad som nu enligt lag är åverkan, till en del blifver stöld och att detta t. ex. om tjugu år är allom klart och bekant; dubbelt besynnerligt skall det då se ut, att, sedan man stadgat straff för stöld i allmänhet, man tillagt ett särskildt stadgande om att en art af stöld är stöld, och detta blott om den ena arten, icke om de öfriga. En sådan dubbel oformlighet är egnad att, redan nu och än mer i framtiden, framkalla den oriktiga föreställningen, att lagstiftaren om denna art af stöld har velat stadga något särskildt, eftersom han derom infört en särskild lagparagraf – i följd af oriktigt förfarande vid lagens affattning. Derföre har jag ansett, att 2 § i nu gällande lag bör stå der den står, och icke behöfver lemna rum för någon annan, emedan en sådan ej rätteligen finnes att sätta dit och att syftemålet är vunnet, om man i 24 kapitlet stryker ut de föremål, hvlilkas olofliga tillgrepp man vill skall falla underbestämmelserna i 20 kapitlet; och jag tror att man derigenom skulle få större öfverskådlighet och tydlighet i lagen både nu och i framtiden. Men då man, till följd deraf att olofligt tillgrepp af skogseffekter, som hittills varit undantaget från namnet af och straff såsom stöld, hädanefter deremot skulle anses och bestraffas såsom sådan, ansett, att ett positivt uttryck och påminnelse om, att så vore förhållandet, borde i lagen finnas, har jag trott sådant kunna vinna spå det sätt, att i samma §, som stadgar om stöld i allmänhet, nämnes ej blott genus, utan omedelbart bredvid detta angifvas de arter, som bilda hela omfånget af detta slags brott. I enlighet härmed har jag sökt att finna och föreslagit en redaktion af 1 § i 20 kapitlet, hvarigenom man, utan att göra en ny och särskild lagparagraf beträffande tillgrepp af skogseffekter, under begreppet olofligt tillgrepp uttryckligen subsumerar äfven de nu ifrågavarande effekterna, på det sätt att, i stället för att såsom nu uppräkna endast gods och penningar, man i lagen intager och påminner derom, att "gods" kan vara antingen lös egendom eller accessorium till fast. Genom denna redaktion undvikes den oformlighet, att man stadgar särskildt om en art, sedan man förut stadgat angående hela slaget, liksom den, att sådant särskildt stadgande ske rom blott en art, ej om de öfriga, och lagen har blott fått den större åskådlighet, som ligger i angifvandet, efter genus, af de arter, som bilda det förras omfång. Sanningen att säga, tror jag ock att, oberoende af de skäl för den af mig föreslagna redaktionen af 1 § 20 kap., hvilka äro hemtade från förslaget att göra olfoligt tillgrepp af skogseffekter till stöld eller snatteri, nyssnämnda § äfven i och för sig ej lider på den föreslagna redaktionen. Att – hvad som, med aflägsnande af bisatserna, utgör hufvudsatsen i nu gällande 1 § 20 kap. – staddga, att hvar som stjäl, dömes för stöld, det tror jag, är en så klar och tydlig sats, att man kan sätta i fråga, om den någon gång ens i lag behöfver fastställas. tillägget åter till hufvudsatsen: att han straffas för stöld, om värdet å det tillgripna går öfver femton riksdaler, synes mig ej heller vara den lyckligaste stilisationen, då med detta tillägg ju sålunda säges, att den som stjäl, straffas ibland
