| N:o 22 | 8 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
finnes icke medborgerligt anseende, och begreppet stöld är förenadt med begreppet vanära. Allmänheten vetnu ganska väl, att tillgrepp af skogseffekter är en olfolig gerning, men den anser det icke för stöld. Kan man väl tro, att det låter sig göra att i en handvändning undarödja en gammal åsigt och förvandla den till en gerning af helt annan art? Man må begagna aldrig så vackra fraser, hvarpå Utskottets betänkande öfverflödar; men om man tillåter sig att granska dessa fraser, månne de innehålla hvad de vilja synas innehålla? Om således, då skogsåverkan anses för en oloflig gerning, men icke såssom ett nesligt brott, personer skulle komma att blifva om sådana brott öfvertygade och dömde för tjufnad, skulle det icke verka derhän, att åsigten om det vanärande i att begå stöld blefve rubbad? Skulle icke derigenom tron på att stöld är vanärande förminskas eller kanske helt och hållet försvinna? Jag ber Herrarne besinna detta. utskottet anför i sitt utlåtande, att i Norge skogsåverkan länge varit straffad såsom tjufnadsbrott. jag tror att så är, fastän jag icke känner den norska lagen. Men anmärkningsvärdt är dock att i länder med en hög kultur, såsom Tyskland och Frankrike, anses och bestraffas icke åverkan såsom stöld. Jag har haft tillgång till den preussiska lagen och kan upplysa, att i densamma tillämpas i allmänhet helt andra straffgrunder för åverkan än för tjufnad. Väl kan en person enligt sistnämnda lands skogslag i vissa fall för skogsåverkan tredje resan komma att dömas såsom för vanlig stöld; men deremot innehåller lagen mildare bestämmelser i andra hänseenden, såsom att straffet för tillgrepp af skogseffekter är efter en tid af tre månader preskriberadt. Nu vill jag fråga, om skogen der är mindre värd än här? I Utskottets anförande talas vidt och bredt om skogens ökade värde, som skulle rättfärdiga och påfordra dessa nu föreslagna strängare straff, men då bör ma besinna att, på sätt jag nyss anförde, denna stränghet icke har funnits erforderlig i länder, der skogseffekterna hafva vida större värde än ännu här, utan der dröjer man med att stifta lagar, hvarigenom samhället icke endast hämma roch bestraffar öfverträdelser, utan äfven försämrar rättsbegreppet. I Sverige hafva vi icke så stor brist på skog. Men, säger man, i utlandet fins strängare kontroll och tillsyn. Ja, det kan väl så vara, men så finnas der så många flere som behöfva skog. Från första början, då detta tal om att förvandla skogsåverkan till stöld uppkom, har jag deremot haft en afgjord motvilja, som för hvarje år stadgat sig, och jag kan derföre icke annat än på det lifligaste afstyrka den föreslagna lagstiftningsåtgärden. Icke derföre att jag vill skydda förbrytare, utan derföre att jag hellre vill mista några träd, än jag vill vare sig verka en förmildring i allmänna opinionens omdöme om det straffvärda i stöld eller medverka dertill, att brott begångna under inflytande af häfden af en sekelgammal lag, skola bedömas så, att samhället öfverfylles af svåra brottslingar. Jag anhåller således, på grund af hvad jag anfört och då mycket beror på denna första paragraf, enär om den antages något måste sättas i stället för tomrummet i andra paragrafen, att Kammaren måtte afslå hvad nu föreslaget är.
