| Lördagen den 3 April. e. m. | 9 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
Herr von Gegerfelt: Då jag skall söka till besvarande upptaga de anmärkningar, som blifvit gjorda mot Lag-Utskottets förevarande betänaknde, möter först deras yrkande, som anse att icke någon lagförändring i förenämnda hänseende bör ske. jag skall icke vara vidlyftig vid besvarandet af detta yrkande. Af den diskussion,som i detta ämne vid förra riksdagen förevar, framgick, att man var temligen ense derom, att åtminstone betydligare åverkan bör bestraffas som stöld. Jag vädjar således endast till den mening, som redan förut är uttryckt, och jag gör det så mycket hellre som jag äfven i viss mån delar den tvekan, som blifvit af två föregående talare uttryckt, icke derföre att jag fruktar att uttala att hvad som är tillgrepp af andras gods också skall så anses, och att det ena tillgreppet är lika nesligt och vanärande som det andra, och icke heller derföre att jag vill rädda det bevisningsmedel, som ligger i värjemålseden, ty den är såsom sådan icke att hålla på, utan derföre att lika enstämmiga som alla vid sista riksdagen voro att något borde göras för att förvandla åverkan till stöld, lika stor var äfven enstämmigheten derom, att principen icke kunde för närvarande med ens genomföras, och derföre att hvarje haltande mellan principer medför stora olägenheter. Bästa beviset derpå ligger just i Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition. En del reservanter, som understödja densamma, säga visserligen, att allmänna meningen för närvarande icke medgifver att man går längre än hvad denna proposition innehåller. Vi skola nu emellertid se hvilka följderna blifva, om en sådan lagstiftning blefve gällande. De finnas redan omnämnda i Utskottets betänkande, och den förste talaren har äfven vidrört dem. Enligt gällande lag är nemligen allmän åklagare behörig att åtala stöld och snatteri, men icke åverkan. Då enligt Kongl. Maj:ts proposition värdet af det tillgripna icke alltid kan på förhand beräknas, och en åklagare således ofta icke förr, än han förebragt hela sin bevisning och det tillgripna blifvit värderadt, kan bestämma om han varit behörig att åtala i målet, kan det komma att inträffa, att om det, för hvars tillgrepp den tilltalade skall fällas, blir värderadt til l15 kronor eller derunder, domstolen, sedan åklagaren måhända redan vid flera ting fört talan i målet, måste förklara honom dertill hafva varit obehörig; och kan då hända att han får ersätta alla vittnens, som blifvit hörda i målet. Detta är den första olägenheten. Den andra och större är den, att om en person dag ut och dag in går på samma skog och hugger virke, dock icke på en gång, till värde öfver 15 kronor, skulle han dömas för åverkan, men om han en enda gång tager något, som är värdt öfver 15 kronor, komme han att dömas för stöld. Den uppstälda skilnaden mellan stöld och åverkan är således icke hållbar. Det tredje skälet deremot är den stora gräns, som enligt förslaget skulle finnas emellan straffbestämmelserna. Om till exempel en för tredje resan stöld straffad person hugger skogseffekter, som i nämnden värderas till 15 kronor 1 öre, är minimum af det straff honom kan ådömas fyra, eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, två års straffarbete, men om dessa skogseffekter af nämnden anses värda blott 15 kronor, är minimum böter till belopp af endast 5 kronor. Jag säger detta icke för att klandra Kongl. Maj:ts proposition, hvilket jag icke vill göra;
