fattiga befolkningen, som derigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehöflig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordegareintresse genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt skulle derjemte det ifrågasatta förbudet kunna medföra en beaktansvärd förlust, i ty att de vilda bären skulle derefter å de flesta ställen antingen alldeles icke eller åtminstone i väsentligt mindre utsträckning, än nu sker, tillvaratagas.
Visst är, att en dylik lagstiftning skulle inom vida öfvervägande delar af vårt land komma i bestämd strid med gammal och gängse rättsuppfattning och endast medföra, att lagöfverträdelser i onödan tillskapades i fall, der den allmänna rättskänslan svårligen skulle kunna tillvänja sig att se något brottsligt.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
att herr Olssons ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 februari 1899.
På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.
Reservation
af herrar Leman och J. Anderson mot vissa delar af motiveringen.
