Sida:Rd 1899 lu 12.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

jordegare och å andra sidan ingifvit många den tron, att de saklöst kunna tillegna sig huru mycket de behaga af å annans mark växande vilda bär.

Det synes derför föreligga ett verkligt behof af ett förtydligande eller tillägg till gällande lagbestämmelser uti nu omförmälda hänseende.

Jag tillåter mig derför vördsamt föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar eller tillägg till vederbörande lagrum i strafflagen, att derigenom tydligen ådagalägges, att det i nämnde lag uttalade förbud mot olofligt tillegnande af t. ex. ollon och nötter jemväl omfattar alla ute å marken växande vilda bär, såsom smultron, hallon, blåbär och lingon m. m.»




Utskottet vill till en början uttala, att det i gällande svensk lag icke är belagdt med straff att å annans skog eller mark taga vilda bär. Den enda påföljd, som af ett sådant tillegnande kan uppkomma, är enligt utskottets förmenande skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordegaren, men en dylik skadeersättningsskyldighet torde ej inträda i andra fall, än då jordegaren, genom utfärdande af förbud mot bärplockning å hans mark, upphäft den presumtion om samtycke dertill, som eljest enligt vår svenska rättsuppfattning torde få anses föreligga. Vid sådant förhållande kan utskottet ej förneka, att en jordegare, som å sin mark har vilda bär växande i större mängd, kan lida förlust derigenom, att andra tillegna sig desamma, utan att lagstiftningen giver honom något effektivt skydd mot det ingrepp i hans rätt, som eger rum. Ty hvad angår skadeersättningsskyldigheten, är denna, med hänsyn dertill att bärplockning å annans mark hufvudsakligen idkas af barn och personer i ytterst svag ekonomisk ställning, i de flesta fall utan värde.

Utskottet kan likvisst ej tillstyrka motionärens förslag. Visserligen förekomma fall, då jordegaren kan anses hafva ett beaktansvärdt intresse af att sjelf ensam tillgodogöra sig de vilda bären å sin mark; men sådana fall höra helt visst till undantagen. Inom vårt land, med dess stora utsträckning och dess vidlyftiga utmarker, är tvärt om förhållandet i regeln det, att tillgodogörandet af de vilda bären i skog och mark icke för jordegaren har någon nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen deremot kan dylik bärplockning utgöra en afsevärd inkomstkälla. Att nu, i och med införande af straffbestämmelser, stadga ett allmänt förbud mot att plocka vilda bär å annans mark skulle derför känbart drabba den