de för övrigt behöva under vandringen genom livet. Jag tror därför, att man icke heller rörande gymnasiets linjer har råd att utesluta detta ämne från de obligatoriska. Oaktat den ämnesträngsel, som ju faktiskt råder, borde det väl kunna vara möjligt, såsom ock en av reservanterna, herr Bergman, framhållit, att anslå en eller ett par timmar i veckan för detta ämne. Med min syn på saken kan jag alltså icke finna utskottets sammanjämkningsförslag tillfredsställande eller skänka det min röst. Det är för övrigt ganska oklart. I historieundervisningen skulle vissa ämnesmoment, säges det i sammanjämkningsförslaget, inrymmas, som nu ingå i kristendomsundervisningen. Men vilka äro nu dessa moment, eller hur skall saken ordnas? Vilka lärare skola meddela undervisningen? Även andra spörsmål uppställa sig.
För min del har jag alltså att välja mellan rent avslag på sammanjämkningen eller anslutning till reservanternas förslag, försåvitt herr talmannen finner sig befogad att framställa proposition på dessa förslag. Enligt min mening blir det mer rena linjer, ifall man går på rent avslag. Då kvarstår ju varje kammares beslut oförändrat, och Kungl. Maj:t äger vid utfärdandet av den nya undervisningsplanen fria händer. Jag vågar uttala den förhoppningen, att första kammarens synpunkt på frågan skall komma att vinna nödigt beaktande, när framdeles en ny undervisningsplan skall utarbetas och fastställas, vilken Kungl. Maj:t det än blir, som får ombesörja denna angelägenhet. Det är i denna förhoppning för att icke säga förvissning, som jag anser mig böra yrka rent avslag på utskottets sammanjämkningsförslag i den nu föreliggande punkten. Det är ju ingen stor skillnad på denna ståndpunkt och den, som förordas av reservanterna egentligen, men som jag sade, tror jag, att linjerna bli mera klara genom ett rent avslag.
I herr Leanders yttrande instämde herr Andersson, Elof.
Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman! Den sammanjämkning, som av utskottet i fråga om kristendomsundervisningen föreslås, kan icke anses tillfredsställande, enär kristendomsämnet därigenom till väsentlig del skulle degraderas till att vara allenast ett valfritt ämne, varvid kan befaras, att det skulle komma att ganska allmänt bortväljas.
Den ungdom, som växer upp uti ett kristet land, bör ju dock även vid undervisningen göras förtrogen med den grundåskådning, på vilken detta lands samhällsbyggnad vilar. Men framför allt anser jag, att ett ämne av det ideella och karaktärsdanande innehåll, som kristendomsämnet har, är nödvändigt, om icke hela skolbildningen skall bliva blott en yttre formell kunskapstillägnelse utan djupare sammanhang med karaktären och det inre livet. En viktig synpunkt är även, att hela vår kultur och historia såväl i denna som i gångna tider icke kan rätt förstås och att omdömet därom blir skevt och famlande, om ej under skoltiden en någorlunda grundlig insikt i den kristna åskådningen, historien och kulturen inhämtats.
Det är därför av vikt, att ämnet även på det högre skolstadiet bibehålies såsom obligatoriskt undervisningsämne, om ock kan medgivas, att det i gymnasiet till följd av ämnesträngseln kanske måste nöja sig med ett begränsat timantal och att det, om så befinnes erforderligt, må uteslutas ur själva den slutliga examen. Det viktigaste är, att det alltjämt bibehålles såsom ett obligatoriskt undervisningsämne.
På det att Kungl. Maj:t måtte äga fria händer att vid det slutliga utformandet av skolans undervisningsplan beakta det nu framställda önskemålet i fråga om kristendomsundervisningen — vilket önskemål delas, jag vågar kanske påstå det, av flertalet i vårt land — finner jag mig föranlåten att nu yrka avslag på utskottets sammanjämkningsförslag.
