det, att intet yrkande framförts under punkt I, vare sig under litt. A—I i någondera kammaren rörande denna motiverings ändring, utan kamrarna ha bifallit densamma. Däremot kom under avdelning III i utskottets betänkande den socialdemokratiska motionen, som avsåg studentexamen. Strängt taget var ju frågan om studentexamen — i och med att punkt I bifallits med därtill hörande motivering — också bifallen och i alla händelser slutbehandlad, men i allt fall upptogs den som ännu icke slutbehandlad under avdelning III, och där var det, som andra kammaren biföll motionen, under det att första kammaren avslog densamma. Det skrivelseförslag, som där var i fråga, har alltså förfallit, och utskottet har icke haft någon anledning att gå in på någon sammanjämkning därvidlag. Men nu visar det sig, att inom utskottet föreligger det olika meningar om vad skrivelseförslaget skall innehålla, i anledning av dessa beslut. Då gör man å ena sidan gällande, att det är en lapsus av andra kammaren, att man icke ändrat motiveringen i fråga om studentexamen. Å andra sidan gör man gällande, att första kammarens beslut rörande kristendomsundervisningen skulle medföra, att icke blott det tillagda stycket faller bort utan att hela motiveringen, som avser gymnasieundervisningens anordnande, skall falla bort. Det förefaller mig, som om det vore den enklaste och mest naturliga vägen, att man för att icke ånyo få denna strid, när man skall justera skrivelsen, kommer till en överenskommelse rörande motiveringen i det sammanjämkningsförslag, som nu är framlagt. Man kan ju realiter säga det, att andra kammaren har genom bifall i tredje punkten till förslaget om skrivelse rörande studentexamen tillika uttalat sig för att den icke är med på den motivering, som förefinnes rörande studentexamens bibehållande, och man kan ju likaledes säga angående kristendomsundervisningen, att beslutet är formellt illa utformat, att det icke passar in i det sammanhang det nu helt oförmedlat blivit ställt. Men meningen har utan tvivel varit att detta sammanhang skulle ändras. Då har jag att välja mellan en rent formell väg och en reell väg. Jag föredrar för min del den reella vägen att försöka sammanjämka, på det sätt som utskottet har föreslagit, både första kammarens ståndpunkt och andra kammarens ståndpunkt i de skilda frågorna, bägge två sammanhållna av punkten I. I i klämmen, som hänvisar till motiveringen, angår just gymnasiets organisation och undervisningsplan. Det är just dessa formella synpunkter med reellt avseende fästat på den svårighet, som framdeles eljest skulle komma att uppstå, därest inom utskottet olika meningar skulle göras gällande beträffande riksdagens skrivelse — och med all säkerhet kommer det att bli olika meningar — som jag anser klokast och riktigast att taga sammanjämkningen och därmed få klarhet om vad skrivelsen skall innehålla.
Jag skall icke i detta sammanhang tillåta mig att ingå på själva sakfrågan om det sätt, på vilket sammanjämkningen har skett.
För närvarande, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag i punkt 1:o) rörande sammanjämkning av motiveringen.
Herr Leander: Herr talman! Jag skall icke inlåta mig på den konstitutionella sidan av saken utan vill överlämna åt de många rättslärda i kammaren att utreda den frågan, försåvitt de annars kunna bli ense därom, vilket kanske icke är så säkert. Jag skall i stället be att med några ord få beröra den materiella sidan av den nu föreliggande punkten.
Utskottet säger om historieundervisningen att med hänsyn till detta ämnes utvecklande och uppfostrande betydelse, bör det tillhöra de obligatoriska ämnena i gymnasiet. Jag undrar dock, om icke kristendomsämnet kan tillmätas en fullt ut, lika stor betydelse. När allt kommer omkring, lär det icke finnas något ämne, vilket i samma grad som kristendomsämnet kan dana verkliga karaktärer och tillföra de unga ett moraliskt stöd och den tröst och hjälp, som
