Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 69 _ Statsverksproposítionen. (Forts.) till någonting sådant. Här föreligger ett exempel på statlig sparsamhet på en punkt, där vad man förlorar blir vida mer än det man skenbart sparar in. Det är icke blott riksdagens nykterhetsgrupp utan många, många i vårt vidsträckta land, som förvånats och indignerats över denna åtgärd från den nuvaranderepresentanten inom Konungens råd för folkupplysning och kulturfrågor, vars första framgångar inom det politiska livet främjades av hans dåvarandeanslutning till svensk nykterhetsrörelse. Riksdagens nykterhetsgrupp erinrar sig, att herr statsrådet för icke så synnerligen många år sedan tillhördegruppen och en tid var dess sekreterare, och de många därute i landet, vilka jag talade om, ha säkerligen icke glömt den tid, då samme man som redaktör för goodtemplarordens organ med bravur förde nykterhetsrörelsens talan. Då jag nu har gjort denna allvarligt menade anmärkning mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet på uttrycklig önskan av riksdagensnykterhetsgrupp, ber jag att vidare få säga, att det är med tillfredsställelse jag ser vissa andra åtgärder, som ha förekommit inom hans departement. Med glädje ser jag givetvis min egen motion från 1932 angående det nyavälbehövliga läroverket i Bromma utan någon kombination med förslag omnedläggande av Nya Elementarskolan upptagen i årets statsverksproposition. Jag kan endast uttala tillfredsställelse därmed och en förhoppning, att vad som sålunda är proponerat måtte bli riksdagens beslut. Med samma tillfredsställelse ser jag naturligtvis den sympatiskainställning, som statsrådet visat till de klassiska studierna och det initiativ, som i det avseendet tagits. Och detta är icke det enda man kan glädja sig åt när man iakttager aktiviteten i kulturdepartementets nuvarande ledning. Men det finns också skuggsidor. J ag har talat om en - vid ett tillfälle som detta får man ju framför allt hålla sig till de mörka sidorna. Det finns flera, och särskilt en, som jag icke anser mig böra underlåta att här nämna. Herrstatsrådet har förmågan _ och måhända viljan, jag vet det inte -- att chockera med ett och annat, som sig i rikets styrelse på hans område tilldrager. Och få ting ha väl chockerat mer än det att en minister i en demokratisk regering helt enkelt negligerar en i grundlagsenlig ordning given anmärkning avkonstitutionsutskottet. l fjol gjordes, som bekant, emot herr statsrådetsföreträdare i ämbetet anmärkning enligt § 107 regeringsformen därför att han tagit sig före att icke blott i strid mot de av Kungl. Maj :t själv utseddacensorerna, utan också emot skolöverstyrelsens avstyrkande, förklara en hel del i studentexamen underkända abiturienter det oaktat för godkända. Detta system ansåg konstitutionsutskottet med rätta oriktigt, och anmärkningenbiträddes bland andra av det, grundlagsvårdande utskottets samtligasocialdemokratiska ledamöter. Några få månader efter denna .anmärkning enligt § 107 regeringsformen låtsar det nuvarande socialdemokratiska statsrådet som om ingenting hänt och fortsätter det anmärkta förfarandet. Vad skall man säga om detta slags sätt att göra vad som faller en in? Det är inte min mening att här gå in på själva sakfrågan. Den harkonstitutionsutskottet utrett förra året, och det förekom ju i våras en stor debatt, somunderströk utskottets med mycket stor majoritet fattade beslut. Utan jag fäster mig framför allt vid det, såvitt jag kan se, fullkomligt exempellösaförfarandet, att sedan något sådant inträffat och konstitutionsutskottet gjort en anmärkning enligt grundlagen, en demokratisk minister behagar fullkomligt negligera denna anmärkning. Vid herr statrådets tillträde till ämbetet hade, tror jag mig veta, herr statsrådet den uppfattningen, att så länge han satt på sin post skulle det inte utnämnas några s. k. kungliga studenter. Det är också en allmän uppfattning att statsrådets syn på saken då var sådan. Det har tydligen varit så, att han i likhet med vissa andra filosofer, somprokla
