Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 75 _ Statsverkspropositionen. (Forts.) erinrar_ mig mycket väl, eftersom jag redan då hade rätt starka intressen för offentliga angelägenheter, att den dåvarande regeringen till och med vägrade att inleda ett medlingsförfarande för att få konflikten ur världen -- alltså inte bara det, att den själv skulle ingripa på något sätt och medla, utan denvägrade den gången till och med att på annat sätt ingripa för att få en medling till stånd, förrän en mycket lång tid hade förflutit. Jag skall inte göra några jämförelser i övrigt om verkningarna av den konflikten, som omfattade nästan hela den svenska industrien, ehuru den icke pågick så länge - den pågick dock sex veckor för en del. l varje fall vill jag säga, att det kanske i och för sig är glädjande, att anspråken på regeringarna växa -i detta avseende, men jag måste å andra sidan göra gällande, att det knappast är riktigt fair play att förklara, att det just nu borde ske något alldeles extra, som inte har kunnat hända under fyrtio års ofta mycket omfattande och mycket svårartadearbetskonflikter. _ V ad förlängningen beträffar har jag redan sökt klargöra, att det nog fanns ur vederbörande parters synpunkt mycket starka skäl för att inte gå till en uppgörelse på ett tidigt stadium, men det är klart, att även om de för sin egen del hade starka skäl för en sådan ståndpunkt, är inte det sinnelag, som talar ur parternas hållning, samhälleligt acceptabelt. Det. är jag utan vidare villig inte bara att erkänna utan också att hur högt som helst utropa. J ag skall nu tillåta mig att övergå till andra problem, som diskuterats här i dag. Det har sagts ganska mycket om den nuvarande arbetslöshetspolitiken, och det kan kanske därför vara skäl att till en början endast lämna uppgifter om vissa fakta, som jag tror, att man inte bör glömma bort, om man skall diskutera frågan om den arbetslöshetspolitik som föres i vårt land och om de sannolika verkningarna av densamma-i den mån man kan visa verkningarna. Regeringen ansåg som en av sina huvuduppgifter att förbättra hjälpen åt de arbetslösa. Den ansåg både, att de arbetslösas ställning borde undergå en förbättring, då de erhållit arbete, och att själva arbetslöshetshjälpenborde utsträckas till ett större antal av de hjälpsökande. Detta har skett,åtminstone till en viss grad. Sålunda ha nödhjälpslönerna ökats en smula, från 40 i november 1932 till, 4: 95 i genomsnitt per dag under november 1933. Aven i övrigt har man kunnat konstatera vissa förbättringar. l decembermånad 1931 blevo sammanlagt omkring 43 procent hjälpta av dem som anmält sig som hjälpsökande arbetslösa. År 1932 var motsvarande procentsiffra 51, och 1933, under december månad, var procentsiffran 64.3. Det harsålunda skett en förbättring på två år, så att något över 21 procent fler än förr ha blivit hjälpta. Men procentsiffror äro ju ofta litet förrädiska, och man skall inte inbilla sig, att en arbetslös, såsom det tycks framgå av vissa resonemang här i dag, bara har att gå till en arbetslöshetskommitté och sträcka ut handen, och så lägger denna arbetslöshetskommitté i hans handantingen ett arbete eller en tvåkrona eller en trekrona om dagen. Så äringalunda ställningen. Det finns nu omkring 170,000 arbetslösa i Sverige. Av dessa bli omkring 108,000 på det ena eller andra sättet hjälpta av staten eller av kommunerna. Det finns alltså inte mindre än omkring 62,000 av deanmälda hjälpsökande arbetslösa, som inte bli delaktiga av någon som helstarbetslöshetshjälp, alltjämt i december månad 1933. Det är alltså inte så lätt att få arbetslöshetshjälp, som man på många håll tycks föreställa sig. Vad arbetslinjen beträffar har det väl varit både regeringens ochriksdagens förhoppning,"att den skulle kunna göras till den verkligt dominerande faktorn i den svenska arbetslöshetspolitiken och inte minst i den hjälp, som dirigeras genom arbetslöshetskommissionen. Tyvärr måste man konstatera, att den mera optimistiska uppfattningen i detta avseende, som man hyst, inte
