Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 77 - Statsverksproposítirmen. (Forts.) fattauett mycket större antal personer, ty enligt min uppfattning är det detta, som ar nytt1gast_for den enskilde och bäst för samhället. Jag skall nu tillåta mig att säga några ord också i fråga om den så kallade konjunkturforbättringen. Man förklarar, att det är en frukt avarbetslöshetspolitiken, att de arbetslösas antal växer eller i varje fall att de anmäldaarbetslösas antal växer, samtidigt som man kan konstatera en faktiskkonjunkturforbattring 1 vårt allmänna ekonomiska liv. Ja, det har som svar härpå många ganger sagts - och det är lika riktigt för det - att det sannolikt är så, att de arbetslösa, som kanske ett halvår, kanske ett helt år försökt dra sig fram på egna små besparingar eller på fackföreningsbidrag eller på annat sätt utan att anlita den statliga arbetslöshetshjälpen, till slut inte orka längre utan gå. och anmäla sig som hjälpsökande. För min del skulle jag tro, att detta är ungefär vad som hänt under denna höst i vårt land. Det har till exempel för Stockholms del gjorts utredningar beträffande antalet arbetslösa inom fackföreningarna; den fackliga centralorganisationen har gjortspecialutredningar i detta avseende. Man kom då till en siffra, jag tror det var föroktober månad förra året, som låg över 25,000 för Stockholms stad. Men till arbetslöshetskommissionen voro ännu i november månad endast anmälda 13,604. Det vill med andra ord säga, att det sannolikt alltjämt i Stockholms stad finns åtskilliga tusental arbetslösa, som inte anmält sig till härvarandearbetslöshetskommitté. Det beror på många omständigheter. Det är modernt att tala illa om arbetarklassen. Jag tycker nu inte det är riktigt angenämt, när man har en sådan arbetarklass som den svenska. Faktiskt finns det även i den »förskämda storstadsluft», som vilar över denna stad, många tusen, som -- om de ha någon annan möjlighet att klara livet _ äro för stolta att anmäla sig, inte bara till fattigvård utan också till arbetslöshetshjälp. Jag, som ju ändå försökt hålla någon kontakt med denna värld, vet det av egenerfarenhet. Jag vågar därför också stå för vad jag här säger. Det finns vissa ting, som böra undersökas, om man skall kunna bedöma frågan om hur det förhåller sig med konjunkturerna och arbetslöshetssiffrorna. Det finns en punkt, där vi veta ganska litet - vi ha i varje fall aldrig fått någon riktigt ordentlig sammanfattande statistik i detta avseende - och det är frågan om rationalíseringens betydelse. Jag är inte alls säker på, att om vi få till exempel en sågverkskonjunktur, fullt jämförlig med gångna tiders högkonjunkturer på detta område - jag undantar naturligtvis den tid, som ligger före det ryska virkets inträde på världsmarknaden - den kommer att medföra någon mycket ökad sysselsättning vid sågverken. Det är inte alls osannolikt, att det blir maskinerna som få arbete, men icke människorna, eller i varje fall att människorna få arbete i mycket mindre utsträckning änmaskinerna. Jag hoppas att i tillräckligt god tid under denna riksdag kunna få verkställd en undersökning up to date, hur det förhåller sig medproduktiviteten inom vissa industrier per arbetare, jämförd med produktiviteten låt mig säga bara före krisens inbrott eller för någon tid längre tillbaka. Det är en synpunkt man tycks fullständigt glömma bort, då man talar om dessa ting, eller i varje fall inte vill låtsa om, ty man har ju bara ett intresse, och det är att lasta arbetslöshetspolitiken så mycket som möjligt. Men det finns andra ting också. Det är väl rätt sannolikt att själva den ekonomiska förbättringen bland annat lett till en utförsäljning av lager, som inte omedelbart påverkat arbetsmarknaden. Man vill först sälja bort en del av sina lager, innan man börjar någon egentlig utökning av produktionen. Det vill med andra ord säga, att förbättringen på arbetsmarknaden inträder något senare, åtminstone för en viss del av industriarbetarna, än förbättringen av företagens egen ekonomi och deras försäljningsmöjligheter.
