Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 83 Statsverksproposítionen. (Forts.) departementschefens och regeringens avsikt att, om arbetslösheten skulleminska, låta försvaret återigen suga på ramarna? Man fäster sig också vid att _ trots den mening som förra årets riksdag' gav till känna _ intet anslag äskats för den frivilliga skytterörelsen. Man hade dock haft anledning hoppas på en ändrad inställning hos regeringen ochdepartementschefen till denna hos alla befolkningsklasser med livligt intresseomfattade organisation, som fått sitt uttryck i den frivilliga skytterörelsen. l ett annat avseende vill jag uttala min glädje över den avdepartementschefen vidtagna åtgärden att anordna en polisutbildningskurs för ett femtiotal av arméns underbefäl, som äro i tur att avgå. Under alltför många år harcivilanställningsfrågan fått vara olöst här i Sverige. Medan exempelvis iRyssland och Tyskland, för att tala om ett par av våra grannländer, som ståkanske i ett mycket hårt motsatsförhållande till varandra, den stamanställdasoldaten alltid kan räkna med en tryggad ställning, synes det i vårt land vara nära nog tvärtom. Då en stamanställd uppnått den ålder, att han ej ytterligare kan få rekapitulera, äro hans möjligheter till civilanställning och framtidaförsörjning tyvärr synnerligen ringa. l brist på annan yrkesutbildning än den militära kan han icke få plats i industri eller hantverk, och vid försök att vinna anställning i andra statliga verk blir han oftast förbigången av män, som redan vid unga år börjat meritera sig för anställning i vederbörande verk. Den avskedade stamanställde kommer för den skull ofta att _ trots de vackraste militära skolbetyg och rekommendationer - bli nödsakad ställa sig i dearbetslösas kö och vädja till det allmännas hjälpåtgärder. Detta kan dock icke vara samhällets rätta sätt att visa sin erkänsla mot dem, som ägnat sinaungdomsår och sin bästa utbildningstid åt försvarets tjänst. Jag vill i detta avseende anknyta till de reflexioner, som herr statsrådet gjorde före middagen, då han talade om den nazistiska propagandans instegi framför allt underbefälskretsar. Jag tror, att vi i detta fall ha en allvarlig fara att ta i betraktande, och för den skull äro de åtgärder, som kunna vidtagas för underbefälets civilanställning, av synnerligen stor betydelse. Och jag har också med tillfredsställelsekonstaterat, att departementschefen ämnar igångsätta särskild utredning i syfte att undersöka olika åtgärder för de stamanställdas civilanställning. Efter att i tidningspressen ha tagit del av departementschefens direktiv för utredningen har jag emellertid gjort mig den frågan, om åtgärder i sålunda anvisadriktning kunna bli tillfyllest och om man icke måste ta steget fullt ut och genom lagstiftning på ett eller annat sätt tillförsäkra de stamanställda en vissförtursrätt vid tillsättandet av befattningar i den civila statsförvaltningen. Den korta översikt av fjärde huvudtiteln, som jag här gjort, ingerotvivelaktigt den uppfattningen att - trots de förbättringar, som föreslagits för nästa budgetår - försvaret allt fortfarande är styvmoderligt behandlat. Nu vet jag, att chefen för försvarsdepartementet har en annan uppfattning. Hanuttalade före middagsuppehållet som sin mening, att ingenting allvarligtförsummats beträffande årets budget, även om han erkände, att för förra året vissa svagheter hade förefunnits. Ja, det är naturligtvis på denna punkt, som meningarna komma att brytas även under riksdagens fortsatta arbete. Jag hörde departementschefen här tala om förhållandena i Karlskrona och att han ville möta den antimilitaristiska propagandan därstädes med bättrematförhållanden, och det kan ju kanske vara riktigt, ty det är ju en gammal känd sats, att vägen till mannens hjärta går genom köket. Men jag frågar mig: kan detta vara en tillräcklig åtgärd mot den propaganda, som där harförekommit? Och man får icke bortse från de faror, som genom denna styvmoderliga behandling av försvarshuvudtiteln uppstå icke endast i förhållande till andra länder, utan även inom försvarets olika grenar. Visserligen besjälasförsvars
