Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 85 Statsverkspropositionen. (Forts.) Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina herrar! Efter vad som redan sagts här ifrån regeringsbänken har jag inte mycket att tillägga. Det har emellertid förts på tal ett par saker, som föranleda mig att uppträda, och jag tar då tillfället i akt att också göra några allmännareflexioner. Jag hade väntat mig, att vid detta möte mellan regering och riksdag den kritik, som så rikligt har flödat mot förra årets beslut, den s. k.överenskommelsen, verkligen skulle finna form här i dag. Såväl i första kammaren som i andra kammaren har jag lyssnat förgäves efter någonting, som skulle kunna anses vara en sammanfattning av den kritiken. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än så, att överenskommelsens kritiker slutligen ha funnit, att deras utgångspunkter voro felaktiga, att deras omdöme om uppgörelsen var oriktigt och att denna uppgörelse har givit andra resultat än man trodde, att den skulle komma att ge, och som kanske motståndarna också hade hoppats, att den skulle komma att ge. l Det har redan påpekats, att det är för tidigt att fälla några slutligaomdömen om verkningarna av de åtgärder, som i fjol beslutades. l några punkter kan man emellertid göra ganska bestämda konstateranden, så t. ex. när det gäller den del av välfärdsprogrammet, som avser hjälpen åt jordbruket. Där är det alldeles uppenbart, att de åtgärder, som genom överenskommelsen hakommit till utförande, i hög grad ha bidragit till att förhindra en fortgåendeförsämring av jordbruksbefolkningens förhållanden; och om man får döma av den stämning, som nu råder bland jordbrukarbefolkningen, torde man också våga säga, att åtgärderna ha lett till en sådan förbättring i läget, att denna del av befolkningen har fått en ny förtröstan till framtiden. lnnan förra risdagen gick det en ström av deputationer i kanslihuset, som inte minst framförde de bekymmer, som jordbrukarbefolkningen hade, och av meddelanden utifrån landet kunde man konstatera, att det inom dessabefolkningslager rådde en mycket stark oro. Man kan nog säga, att i vissa fall och på vissa orter var stämningen upphetsad. lnför denna riksdag harströmmen av deputationer tämligen upphört. Det har, som det gör under alla förhållanden, kommit representanter för olika landsdelar, representanter för kommuner, representanter för särskilda grupper och framhållit sinaönskemål. Men detta har inte haft den karaktären av en genomgående klaganinför hotande olyckor, som man tidigare erfor. Jag vågar alltså draga den slutsatsen, att de i fjol beslutade åtgärderna på detta område ha bidragit till en förbättrad ställning, som inte blott harhindrat personliga olyckor, utan också skapat ett mod att arbeta i fortsättningen. När det gäller arbetslöshetspolitiken, kan man konstatera, att de beslutade åtgärderna ha bidragit till en effektivisering av hjälpen, inte bara i så måtto, att ett större antal av de anmälda arbetslösa har kommit i åtnjutande avsamhällelig hjälp, och inte blott i det avseendet, att reservarbetarna fått enbättre inkomst, utan även på så sätt, att hjälpen har kunnat i större utsträckning givas i den bättre formen av arbete och så att kommunernas bekymmer lättats i hög grad. På vissa håll kan konstateras en avsevärd nedgång ifattigvårdskostnaderna och en bättre finansiell ställning för kommunerna. Jag tror, att man även när det gäller arbetslöshetspolitiken kan konstatera, att förutom dessa direkta resultat genom den skapats en bättre stämning och en starkare tillförsikt. Såsom ett litet exempel härpå får jag kanske anföra vad landshövdingen i det måhända av arbetslösheten mest hemsökta länet uttalade i ennyårsintervju. Han framhöll, att inom Västernorrlands län hade under 1933 inträtt en påtaglig förbättring i arbetslöshetssituationen. Hjälp hade kommit många
