86 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) verkligt behövande till godo, kommunerna hade beretts ett väsentligt andrum i sina ekonomiska bekymmer, arbetstillfällena hade ökats, och den för länet betydelsefulla exportindustrien hade kommit i gång. Resultatet hade bland annat blivit en ljusare syn på läget och återvändande förhoppningar påframtiden. När jag i detta citat tar med uttalandet om exportindustrien, så förstår jag, att det kan på herr Bagge verka som en provokation att ytterligare utveckla sin mening, att åtgärderna gentemot arbetslösheten inte ha någonting att göra med den inträdda förbättringen i den allmänna situationen. Jag skulle dock tro, att när det gäller t. ex. Västernorrlands län ett närmare studium avförhållandena skulle kunna visa, att tack vare den statliga politiken fick en viktig del av exportindustrien större förmåga att draga fördel av och utnyttja demöjligheter, som den förbättrade konjunkturen förde med sig. Beträffande vissa åtgärder gentemot arbetslösheten har socialministern hänvisat till att man lämpligen bör avvakta den tidpunkt, då dessa åtgärder i större utsträckning ha hunnit sättas i verket. Jag tvivlar inte på att även på detta område beslutet vid fjolårets riksdag kommer att visa sig ha varit verkligt betydelsefullt. Det inte minst glädjande i det hittills kända resultatet är den konstaterade förbättringen i den allmänna stämningen och den ökade förtröstan påframtiden. Jag betonar detta särskilt därför, att kritikerna mot uppgörelsen ute i landet ha sökt utbreda den föreställningen, att genom denna krisuppgörelse skulle man ha givit demokratiens fiender ett alldeles särskilt handtag. Den uppfattningen är uppenbart oriktig. "Man har heller icke vågat fortsätta att predika den här i dag. Jag upprepar vad jag många gånger tidigare har sagt, att ingenting kan vara mera ägnat att skapa förtroende tillstatsordningen och statsmakterna än deras visade vilja och förmåga att positivt hjälpa och förbättra medborgarens ställning, inte bara trygga hans frihet, utan också hjälpa honom till en tryggare försörjning. En annan sak, som jag finner anledning att här beröra, behandlades ganska utförligt av den senaste ärade talaren, nämligen försvarsanslagen. Vad den ärade talaren hade att säga om finansieringen ger mig anledning påpeka, att här som alltid har det klagats över, att det inte har sparatstillräckligt. Det frågades, huruvida finansministern - och jag antar, atttalaren åsyftade också oss andra i regeringen - tror, att det svenska folket kan bära skattebördor av den omfattning, som förhållandena tvingastatsmakterna att pålägga det. När man på det sättet klagar över skattebelastningen och bristandesparsamhet, har man en viss skyldighet att anvisa utvägar för att nedbringastatens utgifter. Jag har lyssnat ganska noga till vad som har sagts i detta stycke under denna debatt, och jag har ännu icke hört ett enda förslag eller fått en enda anvisning på möjligheten att genom besparingsarbeten nedbringa utgifterna. Jag har däremot hört ganska långt gående krav på en ökning avutgiftern_a. l synnerhet den siste talaren demonstrerade vad man i detta avseende kan tillåta sig. Skulle riksdagen vilja lyssna till hans råd i avseende åförsvarsutgifterna, så skulle detta nödvändiggöra en stegring av de beräknadeutgifterna inte med ett par tre miljoner, inte med 10 miljoner, utan med 20 eller 30. Jag förstår mycket väl, att det finns medborgare, som anse, att försvaretbehöver tillföras de krafttillskott, som en sådan utgift skulle ge, men å andra sidan _förstår jag sannerligen inte, att man tydker, att tillfället just nu är lämpligt att resa sådana krav. Tillfället är inte lämpligt med hänsyn till det särskilda läge, vari försvarsfrågan i vårt land befinner sig. Här talar man
