Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 91 __ __ Q _ Statsverksproposítionen. (Forts.) fred_ och forbattrade förhallanden, Jämfört med de gamla. Det skulle då bli ett ingripande, som för det allmänna skulle kunna bli av väsentligt värde, gëimüt inriktades pa att mom byggnadsverksamheten avskaffaackordssylnnan jag slutar behandlingen av denna fråga, vill jag påpeka en sak, nämligen att skulden till dessa förhållanden inom byggnadsverksamheten är icke arbetarnas. Själva de utomordentligt svåra förhållandena medarbetarnas övervälde kommo huvudsakligen till under krigsåren, då den svenskaindustrien byggde på ett rent fantastiskt sätt och från alla håll bjöd över till arbetarna för att få arbetskraft. Detta var den ena källan till de på många punkter oefterrättliga förhållandena. Den andra källan var, attarbetsgivarna tvingade arbetarna att gå in på ackordsöverenskommelsen. Ackordenkommo således från arbetsgivarna, och jag vågar också påstå, att de svårreglerbara. förhållandena inom arbetsmarknaden, inom byggnadsfacket, också beror påarbetsgivarna. J ag har alltså icke här riktat någon kritik mot arbetarna, utan mot de förhållanden, som ha uppkommit, huvudsakligen med skulden påarbetsgivarsidan, men av vilka förhållanden arbetarna för närvarande i allra högsta grad ha profiterat. Detta är det i och för sig ingenting ont i, utan det är varje medborgares rättighet, för att inte säga skyldighet, att på bästa möjliga sätt ekonomiskt utnyttja den situation, i vilken han blivit satt. Man har inte rättighet att klandra arbetarna härför, men man har däremotskyldighet att försöka se till, att förhållandena bli ändrade, så att de komma att stå i överensstämmelse med det allmänna intresset. Gå vi så över från dessa den fria byggnadsmarknadens förhållanden till arbetena för de arbetslösa, vill jag här på nytt protestera emot den regim, som har rått och fortfarande råder vid de s. k. reservarbetena, nämligen att till dem uttagas uteslutande arbeten av den art, att de icke under vanliga förhållanden skulle komma till utförande under den närmaste tiden, som det heter, vilket i alltför många fall betyder, att de överhuvud taget aldrig skulle komma till utförande annat än såsom nu sker genom reservarbeten. Detta vill med andra ord säga, att i övervägande grad äro dessa reservarbetensådana företag, på vilka pengarna till väsentlig del äro bortkastade. Dessa arbeten komma dessutom att i många fall draga underhållskostnader. Det är många vägar, som för närvarande byggas i detta land, och de komma att bli en tunga och ett besvär för vägdistrikten samt komma icke i fortsättningen på något sätt att motivera de kostnader, man blir tvungen till att även i det följande lägga ned på dem bara för att underhålla dem. l viss mån havisserligen dessa orimligheter nu mildrats, men endast till formen icke i sak.Genom att direkt överträda bestämmelserna har man ock lyckats få utföraarbeten även av bättre slag, men detta har varit rena undantagen. Numera, när reservarbetena omfatta tiotal miljoner kronor om året, äro de en väsentlig tunga och komma att bli en väsentlig tunga, när en gångkostnaderna för dem skola betalas genom skatter och inte genom lån. Det ligger bakom detta sätt att lösa problemen en mentalitet, som icke borde tolereras, nämligen att man tror, att tillgången på nyttig byggnadsverksamhet är en sluten klump så att säga, så att om man skulle använda sina reservarbetare t1_ll att utföra nyttig byggnadsverksamhet, skulle sedermera arbete i den fria verksamheten saknas. Det förhåller sig tvärtom så, det vet var och en, som överhuvud taget har sysslat med ekonomisk byggnadsverksamhet, att ett ekonomiskt bygge föder nya värden, det skänker möjlighet till amorteringar och räntor, det skänker således nya kapital; det skänker möjlighet till ny företagsverksamhet, det skänker möjlighet till ny byggnadsverksamhet bland annat. Om man bara håller sig till nyttiga byggen, äro pengarna således
