Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 99 _ __ _ Statsverkspropositionen. (Forts.) germgen framlagger förslag, eller om riksdagen själv fullföljer tagnainitiativ och genomför en sådan lagstiftning, då skall det, även om det blir oväsen för tillfället, snart nog erkännas, att det var en klok åtgärd, som skapat lugn och reda i landet. Herr statsrådet Wigforssz Jag vill icke taga upp tiden för en annan talare, men kanske jag får lov att säga ett par ord särskilt med anledning av herr Hamrins sista anförande. Det är icke många ting jag behöver uppehålla mig vid. Jag är ense med honom på så många punkter, att det egentligen endast är ett par saker, som han torde ha missförstått i mitt yttrande, som jag vill förklara. Det gäller min jämförelse mellan beloppen av lånemedel, som varitupptagna i de sista årens budgeter. Som jag redan nämnt, är jag den förste att erkänna den psykologiska skillnaden mellan att taga fonderade medel ianspråk och att låna nya penningar, men den psykologiska skillnaden gör ingen skillnad i fråga om denna upplånings verkan på landets näringsliv,eftersom man ej kan från statens sida resonera som en enskild och säga: jag kan taga ut dessa pengar _ de ligga där _ under det att den andre får låna nya på något sätt. Det är ett faktum. Jag tror även, att herr Hamrin erkänner, att från kapitalmarknadens synpunkt är det precis samma sak, om man tager i anspråk låt mig säga 100 miljoner kronor, som en gång äro sparade av skattemedel sedan många är tillbaka, eller om man tager upp ett nytt lån. Det var för att belysa likheten mellan effekten på landets ekonomi av den politik, herr Hamrin såsom finansminister bedrev, och den effekt jag väntar mig i fråga om dessa lån, som jag drog fram detta exempel. För övrigt vill jag fullt uppriktigt säga _ det låg icke ett spår av ironi i vad jag yttrade _ att jag tror det varit till lycka för vårt land, att vi hade dessa hopsparade medel, som kunnat tillåta även herr Hamrin med hansstatsfinansiella principer att använda medel, som på kapitalmarknaden måsteupplånas. Men jag vill försvara mig mot beskyllningen, att jag skulle riktat kritik mot denna uppsamlingspolitik. Tvärtom är det så, att jag varit utsatt för ganska många angrepp just från högerhåll därför att jag förra gången jag stod på denna plats lade fram förslag till riksdagen, att dessarusdrycksmedel i stor utsträckning skulle fonderas för att kunna användas tillavbetalning av statsskulden eller överhuvud som besparade tillgångar. Jag har verkligen ansett det vara en av mina inte alltför stora insatser i svenskfinanspolitik att ha föreslagit och fått riksdagen att gå med på en sådananordning, som gjort det möjligt att under goda tider samla upp besparade medel, som skulle kunna komma till användning under depressionstider, utan attbehöva utsätta statens finanspolitik för den kritik, som nu riktas från så många håll och även från herr Hamrin, nämligen att man driver en lättsinnig politik genom att göra upplåning av nya medel. Vid sidan av detta skall jag bara förklara, att det är uppenbart, att iregeringens politik ligger både ett erkännande av de svårigheter, med vilka vi ha att räkna, och den långsamhet, som man kanske får tänka sig i fråga om återhämtningen, samt å andra sidan ett behov av att framhålla, att detta inte bör leda till en pessimism, som förlamar handlingskraften. Denpessimism _ om man vill kalla det så _ som endast gör människorna kloka, varsamma och försiktiga, den har regeringen ingenting att invända emot, men den pessimism, som säger, att vi kunna ingenting uträtta själva utan bara vänta på vad som sker i världen, den pessimismen tror jag det finnesanledning att vända sig emot. Till sist frågade herr Hamrin: när socialministern räknar med enkvar
