9S Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) Det är alltså ganska naturligt, att om man nu höjer lönerna där, får man ej åberopa det som ett efterföljansvärt exempel för andra länder, därför att vi ha aldrig varit så långt nere som i Amerika. Precis detsamma ärförhållandet, då det gäller levnadskostnaderna. Vi ha aldrig kommit så långt ned med indextalet. Det har här aldrig varit så lågt som det var i Amerika. Jagerinrar mig, när jag talar om Amerika, ett uttryck, som en amerikan fällde för kort tid sedan, då han blev tillfrågad, hur det gick med Roosevelts politik. Jo, svarade han, det kan jag svara på genom en hänvisning till Columbus' historiska resa till Amerika. När Columbus gav sig i väg, visste han icke vart han skulle komma; när han kom dit, visste han ej var han var, och när han kom hem, visste han ej, var han hade varit! Herr finansministern gjorde också vissa jämförelser mellan den budget, han nu lagt fram, och förra årets samt de två budgeter, jag närmast bär detkonstitutionella ansvaret för. Jag skall ej replikera finansministern mer än på en enda punkt. När finansministern nämner de stora beloppen och säger, att här ser man, hur herr Hamrin gjorde och hur hans budget var sammansatt, då tog han ett exempel, som är precis detsamma som om Andersson och Pettersson gå till banken, när båda kommit i brydsamt läge och behöva pengar:Andersson tager fram sin sparkassebok och lyfter 2,000 kronor på den, det är hans pengar, Pettersson däremot lyfter pengar på en skuldförbindelse, en låneväxel. l ena fallet använda vi penningar, som ha sparats, och det underliga är, att det skedde under ganska stark kritik från den nu-varande finansministern. _ _ _ (Finansministern ruskar på huvudet.) Jo, herr finansministern klandrade många gånger, att man i det avseendet använde penningar tillavsättningar, som icke 'vore riktigt; och från högersidan hade man detta ständiga tal över sig, att man debiterade ut en större skatt, än som behövdes, och förde över den till kvarstående fonder. När kristiden började, och man då som nu, mina herrar, hoppades att den snart skulle vara över, tillgrep ju denregeringen det medel, som fanns, och hoppades på bättre tider. Ja, jag har aldrig i mitt liv varit så illa ute som den tiden, just för anmärkningen att vara för pessimistisk! Från socialdemokratiskt håll klandrades jag i de mest skarpa ordalag för att jag var för pessimistisk. Men, mina herrar, hur varverkligheten? Jo, det var naturligtvis den, att jag var alldeles för optimistisk. Jag litade på andra och tog intryck, åtminstone i viss omfattning, av dessaskönmålningar om att det skulle snart gå över: vi taga dessa pengar, så slippa vi höja skatterna. Så klara vi oss över, tills vi komma in i lugnare vatten. Till sist några få ord till herr Åkerberg. Jag har ej mycket att säga om hans sympatiska anförande, men det föranleder mig blott att replikera med syftning på hans uttalande om situationen på arbetsmarknaden och huruvida den verkligen kunde motivera ett ingripande. Han framhöll, att skall ettingripande ske, bör det ske i samförstånd med fackföreningarna. Jag ger herr Åkerberg fullkomligt rätt i det, men om man icke vill gå den vägen förnärvarande, är det riksdagens skyldighet att göra vid detta tillfälle som vid ett annat tillfälle. Det är ett historiskt ögonblick, när socialministern i dag står här i kammaren och hänvisar till förmånen att få draga inför arbetsdomstolen vissa tvister. _ Jag kommer ihåg, när jag som åhörare lyssnade till ett socialministerns anförande, då socialministern bekämpade denna lagstiftning, och om socialministern läser det anförandet, skall han se, att det var ett ganska skarpt anförande. Det var ett av de mest skarpa anföranden, jag lyssnat till i varje fall. Men utvecklingen har gått så, att jag föreställer mig att hela den organiserade arbetarvärlden är tacksam för eller i varje falltillfredsställd med den nuvarande anordningen. Det är min bestämda uppfattning, herr talman, att om, som jag hoppas,re
