108 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Då jag nu besvärar kammaren, sker det närmast därför att under debatten ha gjorts en del uttalanden omfackföreningsrörelsen, vilka jag anser böra tillrättaläggas och kompletteras. Jag fäste mig särskilt vid de enligt mitt förmenande onödigt hätska uttalanden, som gjordes av herr Hamrin, och jag lade också märke till herr Baggesutläggning av samma tema. Dock konstaterade jag med tillfredsställelse, att herr Bagge begagnade sig av uttrycket »organisationsväsendet» i stället för »fackföreningsrörelsen>>, och jag vill därav draga den slutsatsen, att herr Bagge även syftade på arbetsgivarnas organisationsväsen. Jag tror också, att det är riktigt, att man inte alltför mycket skiljer på arbetarnas och arbetsgivarnas organisationsväsen, ty i den mån man kan -spåra oarter, som äro värdauppmärksamhet från lagstiftarnas -sida, äro de nog ungefär lika otrevliga på båda hållen. På regeringsbänken gjordes nyss ett tillrättaläggande uttalande omfackföreningsrörelsen, och jag kan därför avstå från föresatsen, att gå närmare in på saken. Herr Bagge yttrade emellertid någonting om »det femte ståndet», d. v. s. de permanent arbetslösa, och jag fick det intrycket, att han villehänföra de organiserade arbetarna till ett helt annat stånd. Var detta hansmening, måste jag påpeka, att det inte kan vara riktigt att draga en sådan gräns mellan de arbetslösa och de organiserade, ty såsom framgick av de av herr Bagge själv åberopade statistiska uppgifterna rörande arbetslöshetensomfattning inom fackföreningarna, utgöres en stor -del av arbetslöshetsklientelet av organiserade arbetare. Jag erinrar endast om att arbetslöshetsprocenten ifackföreningarna var nära 29 i januari i fjol, 27 i februari, 28 i mars, 25 i april o. s. v. Herr Bagge nämnde även, att unga arbetare skulle ha mycket svårt attkomma in på arbetsmarknaden av den anledningen, att de inte kunde få tillträde till fackföreningarna. Han utgick alltså ifrån, att fackföreningarna behärskaarbetsmarknaden till den grad, att de kunna bestämma, vem som skall erhållaarbete. Genom att de unga arbetarna förhindras att komma in ifackföreningarna hindras de också att erhålla försörjningsmöjligheter, yttrade han. Nuskulle det aldrig falla mig in att bestrida, att sådana fall ha förekommit. Men vad jag bestämt vill bestrida är, att dessa fall varit så talrika, att man kan saga. att de på något sätt varit karakteristiska för fackföreningsrörelsen och förhållandena på den arbetsmarknad, där faekföreningsrörelsen gör siggällande. Helt visst förhåller det sig heller icke så, att dylika tendenser hos vissa fackföreningar kunnat spela någon roll att tala om i fråga om arbetslöshetens omfattning. Eftersom denna sak kommit på tal, må det tillåtas mig, herr talman, att lämna några uppgifter, som jag tror äro av ganska stort-värde för dem, som intressera sig för denna fråga, och särskilt för professor Bagge. Det äruppgifter, som jag själv införskaffat och bearbetat i ett helt annat syfte än att låta dem komma in i riksdagens protokoll men som kanske i alla fall kunna försvara sin plats där. Man har ju sagt, att »den monopolistiska fackföreningspolitiken» varitsärskilt utmärkande för byggnadsindustrien. Det finns säkerligen också många människor i vårt land, som på grund av det mycket oväderhäftiga sätt, varpå denna sak behandlas i pressen och i riksdagen, leva i den föreställningen, att det praktiskt taget varit omöjligt att komma in i byggnadsarbetarnasfackföreningar under, låt mig säga, de senaste tio åren. Jag har här några siffror från perioden 1922-1932. Tager jag murarförbundet som exempel, finner jag, att det har ökat sitt medlemsantal under denna tioårsperiod med 108.7 procent. Målareförbundet har ökat sitt medlemsantal med 161.2 procent och
