Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 109 _ _ Statsverksproposítionen. (F:>rts.) byggnadsindustriarbetareförbundet med 162.6 procent. lnom grov- ochfabriksarbetareförbundet _ hantlangarna mom byggnadsindustrien _ har noterats enøökning med 108.8 procent. Om man jämför dessa uppgifter med li.knande fran typiska exportarbetareförbund, finner man, att det faktiska förhållandet är, att byggnadsarbetarorganisationerna ökat sitt medlemsantal avsevärt mera än exportarbetarorganisationerna under den senaste tioårsperioden. Detta kan naturligtvis ha sin förklaring däri, att byggnadsindustrien gynnats av enmycket god konjunktur i motsats till vad som åtminstone delvis varit falletbeträffande exportindustrierna. Men jag skall inte trötta med att närmare ingå på den saken. Det gladde mig att höra professor Forssells anförande. Jag tror, att man har anledning att fästa mycket avseende vid hans uttalanden. De grunda sig, som vi alla veta, på stor sakkännedom. Han fastslog ju, att demissförhållanden, som råda inom byggnadsindustrien, framför allt härleda sig från enkortsynt och oklok arbetsgivarpolitik, men arbetarpolitiken har givetvis också sin dryga del i skulden till att det inte är som det borde vara inom dennabetydelsefulla näringsgren. Organisationsförhållandena säga en hel del med hänsyn till den situation, vari avtalsfrågan befinner sig. Man vill gärna tro, att den arbetsgivarorganisation, som uppträder såsom motpart tillarbetarorganisationerna, verkligen representerar byggnadsindustriensarbetsgivarintressen. Den tager sig ju sådana later och framställer sådana anspråk, att man icke borde få tvivla på att den praktiskt taget för allabyggnadsarbetsgivarnas talan. Men förhåller det sig verkligen på det sättet? Envar, som känner till förhållandena inom byggnadsindustrien, vet, att så inte är fallet. Såväl i Stockholm som på andra platser i landet utföres mycket arbete _ i vissa fall stora byggen _ trots arbetskonflikten. Dessa arbeten bedrivasnaturligtvis av arbetsgivare, som icke tillhöra den Svenskaarbetsgivareföreningen underordnade arbetsgivarorganisationen, byggnadsindustriförbundet. Det har till och med uppgivits, att arbetsgivare, tillhörande denna organisation, ha överlämnat arbeten till oorganiserade arbetsgivare, för att få arbetena utförda trots konflikten, och att samma arbetsgivare under tiden, som de endastskenbart äro invecklade i konflikten, uppbära understöd från sin organisation. Frågan är alltså: i vilken utsträckning representerarbyggnadsindustriförbundet arbetsgivarna i denna industri? Svenska arbetsgivareförbundetskalender för år 1932 lämnar intressanta upplysningar, vilka giva oss svaret pådenna fråga. Byggnadsindustriförbundet utgjordes nämnda år av 676arbetsgivare. Dessa sysselsatte tillsammans 10,669 arbetare. Nu måste ju var och en förstå, att dessa 10,600 arbetare omöjligen kunna vara samtliga arbetare inom byggnadsindustrien. Om man nu går till medlemsstatistiken inomarbetarorganisationerna, visar det sig också, att antalet murare,bvggnadsträarbetare, hantlangare och andra grovarbetare inom byggnadsindustrienutgjorde 52,872 vid slutet av år 1932. De arbetarorganisationer, som förhandla med arbetsgivarorganisationen om kollektivavtal, omfattade alltså år 1932 42,200 flera arbetare än arbetsgivarorganisationsmedlemmar sysselsatte. J ag skulle visserligen livligt beklaga, om det förhölle sig så, att dennaorganisation icke skulle kunna uppträda som avtalsslutande part inom industrien och bidraga till, att det blir ordnade förhållanden där igen. Men jag måste i sanningens intresse säga, att den inte har anledning att alltför mycketbeklaga sig över den situation, vari den befinner sig, ty kan enarbetsgivarorganisation inte på bättre sätt samla arbetsgivarna, än dennabyggnadsarbetsgivarorganisation har gjort, då måste man säga, att den egentligen inte ärkompetent att fylla den viktiga uppgift, som tillkommer enarbetsgivarorganisation i vår tid.