Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


10 Nr 8. Lördagen den 10 februari. Ang. fortsatt uppremming av norra inloppet till Fårösund m. m. (Forts.) ket skulle ha gjort - och jag tillägger, som det varit skyldigt att göra, _ om det gällt utförande av arbete för enskild person, enskilt bolag eller till och med kommun, är inte det i och för sig så klandervärt. Vattenfallsstyrelsen har ju beträffande avskrivningarna en upplagd plan, som går ut på att hålla värdet av särskilt materialet inom muddringsattiraljen, som det kallas, så lågt det är möjligt, och detta i viss män alldeles oavsett, hur mycket eller hur litet material som kommer till användning. Det framgår också av handlingarna, att den värdering, som skett av detta material, i varje fall med ett par hundra tusen kronor eller något mera överstiger det bokförda värdet. Jag skulle, herr talman, kunna draga upp detaljerna beträffande principerna föravskrivning, men det tjänar ju ingenting till, och det kan inte vara rimligt att taga tiden i anspråk härför. Jag vill till sist säga, herr talman, att om statsrevisorerna slutat singranskning och anmärkning i detta fall med en hemställan, att riksdagen skulle göra ett uttalande, att ifrågavarande del av vattenfallsstyrelsens verksamhet skulle avvecklas, hade jag varit den förste att instämma i ett sådant yrkande. Efter den inblick jag fått i rörelsen bör enligt min uppfattning vattenfallsstyrelsen inte fortsätta med densamma. Den bör använda sitt material för det egnaverkets räkning, för kanalleder och andra sådana företag i egen regi och förstatens räkning. Men vattenfallsstyrelsen bör inte ge sig ut på en del andra områden med sitt material. Jag menar, att det må tillkomma väg- ochvattenbyggnadsstyrelsen att sköta sådana saker, och jag 'skulle nästan viljaförutsäga, att man ifrån både styrelsens och överrevisorernas sida kommer att ta upp den frågan. Då slipper man ju också tvista om sådana, tillät mig säga bagateller, som det här gäller. Vattenfallsstyrelsens verksamhet har enomslutning på omkring 30 miljoner kronor, medan på muddringsarbetena komma omkring 500,000 å 600,000 kronor. Det är ingenting att tala om i dettasammanhang, när man, såsom här skett, därest anmärkningen är fullt utbefogad, tagit ur den ena fickan och lagt i den andra. Herr Åström: Herr talman! Den siste ärade talarens anförande vittnar om att det är skillnad på revisorer. Kungl. Maj :t utser tydligen mycket hyggliga revisorer, under det att riksdagens äro något mera opassande i sitt uppträdande. Nu är det väl så, att riksdagens revisorer inte i lika hög grad som herrar överrevisorer fästa avseende vid om det gäller i ekonomisktavseende bagatellartade summor eller icke och låta den synpunkten varaavgörande, utan statsrevisorerna gå efter andra principer, som de anse vara i betydligt högre grad avgörande. Jag vet mycket väl, och statsrevisorerna vorolivligt medvetna om att herrar överrevisorer hade ägnat en ingående granskning av Vattenfallsstyrelsens verksamhet, en granskning som tagit sig uttryck i en revisionsberättelse på två hela maskinskrivna sidor och av vilken vi således kunde få en hel del goda upplysningar. Men trots detta kommo vi till ett annat resultat än överrevisorerna. Vad beträffar påståendet, att Vattenfallsstyrelsens yttrande kanske blivit ett annat, om det avfordrats vid ett senare tillfälle, ber jag få påpeka, attvattenfallsstyrelsen efter försöksmuddringarnas utförande 1930 trots deerfarenheter, som man då hade gjort, inkom med en kostnadsberäkning på 425.000 kronor. Det beloppet var såledesnärmare 50 procent högre än det man från början hade kommit med, då man nämligen trodde, att det skulle gå för sig att utföra arbetet för 300,000 kronor och på en sommarsäsong. Man hade alltså ökat anspråken avsevärt; men trots att man hade fått klart för sig, hur svårartade sprängningsarbetena skulle komma att bli, ansåg man den nämnda summan tillräcklig. Om Kungl. Maj :t ställde sig tveksam och inte ville av-