Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 17 februari. Nr 10. 13 Om vissa ändringar z' ensittarlagen. (F orts.) ledes ett år. Det gick också för sig. Sedan kom ett ytterligare fullkomnande till stånd. Sedan ha åren gått, och man har funnit, att nya lägenheter, som uppstått och bebyggts efter den tiden, sväva i precis samma osäkerhet som de andra gjorde tidigare. Lagen av 1918 antogs ju därför att man visste, att det fanns sådana lägenheter, där vederbörande inte kunnat förvärva en tomt med detavsedda läget och därför måst nöja sig med en upplåtelse av tomten med rätt att där bygga ett eget hus. Men denna utveckling fortsätter naturligtvis alltjämt, helst som riksdagen alldeles har avslagit tanken på att råda bot påmissförhållandena genom att - under betryggande villkor i alla möjliga avseenden för jordägaren, vilket ju även ensittarlagen föreskriver - ordna det så, att man även skulle ha expropriationsrätt för att få en ännu inte bebyggd tomt upplåten till bebyggande. Detta vore väl en konsekvens. Men så har man inte gjort, och man har därför fortfarande måst reda sig alldeles som förut med att bygga sina hus på en grund, som man bara fick arrenderätt till på viss tid. När den tiden går ut äro husägarna fullständigt i jordägarnas händer. De senare kunna genom att vägra att låta dem behålla tomten tilltvinga sigmöjligheten _ något som förr i tiden ofta skedde _ att för en spottstyverförvärva själva huset, som annars inte hade något annat värde än rivningsvärdet. Det har på grund av dessa förhållanden ofta kommit fram motioner iriksdagen, och jag har även varit med om att försöka få den fastställdatidpunkten, den 1 januari 1919, framflyttad, så att lagen även kunde omfatta nya på detta sätt bebyggda lägenheter. Detta är väl inte annat än rättvist, när alla andra försiktighetsmått i lagen dock även där skulle bli iakttagna likaväl som i de gamla fallen. Men nu går det inte längre, och jag vet inte, vad man har för skäl därtill. Det är väl så, att äganderättens helgd, när det gällerjordbruksfastigheter, har blivit oerhört skarpt tillspetsad, till skillnad mot förut. Det egendomliga är i alla fall, mina herrar, att ni ända in i det sista äro med om att genom arvsskatter, förmögenhetsskatter och inkomstskatter konfiskera löst kapital och inkomster utan ersättning. Men när det gäller jordkapitalet, som dock är det förnämsta av alla kapital och från vilket i förening med arbete all vinning kommer - då finns det numera inte någon möjlighet att komma någon vart här i riksdagen. Snart nog känner jag mig fullkomligt ensam om kravet på att någon stack-are mot ersättning med det allmännas bistånd skall få tillösa sig en jordbit, som ligger obegagnad av jordägaren och är oodlad eller ligger under ett sådant där hus. Det blir alltid ett absolut nej. Detta är också ett bevis på att humanismen i världen tvinar bort under intrycket av våramateriella svårigheter. Materiens ångvält går över alla idyller, vilka vi försöka att bygga upp. Utskottet är förstås enhälligt. Herr Hage har antecknat en blankreservation _ blank, så att man inte vet, vad han vill, men jag kan tro, att då har han väl inte mycket att säga i saken. Man brukar säga, att lagen av 1918 blott var en övergående reglering för avhjälpande av redan befintligamissförhållanden. Men när precis samma missförhållanden alltjämt uppstå under årens lopp - böra inte de också tillfälligtvis regleras? Det skulle ju skegenom att man i någon mån framflyttade den fastställda tidsgränsen. 'Det skulle med andra ord innebära, att då toge vi hänsyn till dessa människor, som det här gäller, på samma sätt, som vi gjorde 1918. Nu göra vi det inte, ty nuråder en annan tidsanda. Wi göra en konst i dem. lär det ett resultat av den allmänna rösträtten? Utom den av motionärerna påyrkade regleringen i detta avseende har herr Danielsson antytt, att det finns andra svårigheter fortfarande, vilket vimycket väl förstå och veta, att det finns, men det är ju lika omöjligt att med den