14 Nr 10. Lördagen den 17 februari. Om vissa ändringar i ensittarlagen. (Forts.) nuvarande riksdagens uppfattning få någon bot även på sådanamissförhållanden till förmån för betryckta medmänniskor. Utskottet säger, att det anförts starka skäl för att motionerna skola avslås. .V ad är det för starka skäl? Är det ett starkt skäl, att dessa människor skola prisgivas och deras hem äventyr:-is och raseras, när nyttjanderättstiden ärutgången - är det ett starkt skäl nu, när man 1918 sade, att det var ettsynnerligen svagt skäl, som därför då förkastadcs. Starka skäl! Det är verkligen att ta för sig vad som helst utan att närmare utveckla styrkan av dessa skäl, som inte ens äro svaga utan nästan kriminella, skulle jag vilja säga. Att lämna en familj i sticket just därför, att den har byggt sitt hem efter den 1 januari 1919, när nu så många år ha gått! Den familjen är fågelfri, men för dem, som byggt förut, har man gjort en särskild lag. Ar det någon rim och reson i en sådan lagstiftning? Det är i alla fall ganska viktigt, att sådana här motioner väckas och attlagutskottet och andra utskott avge sina betänkanden med rent avslag, »non possumus>>, som det heter på det lärda språket. l framtiden, då man skall skriva historien om olika tiders politiska psyken, skall man just genom sådana glimtar få klart för sig vad som rört sig i de olika tiderna. Detta skall man kunna uppdaga en gång, när man återkommit till en föryngrad och renadhumanism, i stället för det nuvarande materiella våldets herravälde över oss alla. Jag yrkar således, herr talman, principiellt och framför allt ur denpraktiska synpunkt, som jag nyss nämnde, bifall till förslaget om en skrivelse imotionernas syfte. Herr Tamm, Gustaf: Herr talman! Det finns givetvis varken inom eller utom utskottet någon, med kännedom om hithörande förhållanden, som vill förneka den stora betydelse, som denna s. k. ensittarlag har haft. Numera går det dock knappast något enda år utan att såväl lagutskottet somriksdagen får tillfälle att_ upptaga till behandling en eller annan punkt i denna lag på grund av väckta motioner. Antingen komma de från herr Lindhagen, som med sin kända principfasthet anser, att frågan icke bör släppas, eller också, som i år, från andra motionärer, som funnit några enstaka fall, där man kanske skulle kunna tänka sig, att en ändring i lagen hade medfört vissaförmåner för några personer. Utskottet säger sig dock _ något som herrLindhagen anmärkte på med tydligt underkännande -- hava starka skäl för att avstyrka dessa motioner. Då herr Lindhagen efterlyste dessa skäl, vill jag framhålla några av dem. De äro egentligen två. Den nu gällande bestämmelsen om tidpunkten för rätt till inlösen, nämligen att bostaden skall ha uppförts före den 1 januari 1919, tillkom efter mycket noggrann omprövning. Det är givet, att om man oupphörligt skulle ändra på denna lag, skulle detta i mycket hög grad undergräva statsmakternasauktoritet och tron på deras verkligt goda vilja. Den synpunkten upptogs också i det yttrande, som lagrådet avgav vid det tillfället. Denna ståndpunkt intar utskottet i år liksom föregående år. Det förhåller sig även så, att en förflyttning gång på gång av tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande, d. v. s. en ändring av 1 §, inte skulle kunna undgå att motverka hela det syfte, som både herr Lindhagen och vi alla vilja tillgodose. Ty det är givet, att om upplåtare av jord veta, att de ständigt äro utsatta för risken av att lagen skall uppluckras i det ena eller andraavseendet, så uppstår en viss motvilja mot att överhuvud taget upplåta dylika tomter till personer, som vilja bygga sin lilla stuga på dem. Det är inte heller riktigt att argumentera som herr Lindhagen gör, då han säger: varför skall
