Onsdagen den 21 februari. Nr 11. 19 lnterpellation ang. revision av nu använda liiroböcker i historia. (Forts.) Alexander den store 11 sidor, om Greklands fredskultur 2. Om Napoleoninnehåller samma lärobok 9 sidor, därav drygt 8*/2 om krig, knappa 14 rader om den betydelsefulla inre regimen under Napoleon. Om krig och därmedsammanhörande ting handlar ungefär 2/3 av denna bok. Med dyrkan av staten har alltså följt dyrkan av kriget och det statligavåldet i övrigt men också en benägenhet att ensidigt se historien från den egna statens synpunkt. Läroboksmentaliteten underhåller stereotypa bilder avnationalfigurer: så har ryssen rollen av speciell arvfiende till svensken, medan å andra sidan exempelvis Tyskland skildras i mycket mera sympatiska färger och man på sina håll rentav kan påvisa partitagande i lärobok för Tyskland under världskriget. Üngdomen behöver hjältar att värmas och hänföras av. Men den hjältetyp, som skolans läroböcker lär ut, är icke av högre mänsklig art. Det är inte de stora fredliga hjältarna som skildras och prisas, inte heller de folkliga och mänskliga frihetsmännen, utan endast de krigiska och statsofficiella ledarna i brutalt våld. Här och var lär man dessutom ut en oreserverad beundran för privata attentat, så beträffande Schauman som mördade Bobrikov. Likaså kan man inte undgå att fästa sig vid, hur lclassynpunkterna tillåtas göra sig gällande vid skildringen av exempelvis arbetarnas politiska kamp, detta samtidigt som man icke betonar t. ex. den borgerliga klasskaraktären hos den stora franska revolutionen och dess skräckvälde. En historisk företeelse som Paris-Kommunen skildras som ett avskyvärt pöbeldåd och den ryskarevolutionen i våra dagar får en synnerligen färgad skildring. J ag citerarJacobsons Lärobok i allmän historia för realskolan: »bolsjevikerna, vilka under ledning av Lenin och Trotski upprätthöllo sitt välde med allehanda skräckmedel, avrättningar och förföljelser». _ »l den återstående delen av Ryssland, Sovjet-Ryssland, ha bolsjevikerna lyckatsupprätthålla sitt välde, och de ha slagit ned de resningar, som skräckväldet och nöden tid efter annan framkallat. Sedan Lenin dött (1923) och Trotskidrivits i landsflykt, har ledningen inom det bolsjevikiska Ryssland under många år utövats av Stalin.» Detta är allt man får veta om det stora rike, som i våra dagar söker bygga upp en hushållning efter nya principer och nu utgör en av de viktigastestormakterna, en makt som Sverige upprätthåller vänskapliga förbindelser med. (På köpet två fel i det lilla avsnittet: riket heter Sovjet-Unionen, ickeSovjetRyssland, och Lenin dog 1924, icke 1923.) Helt annorlunda sympatiskt skildras fascism och nazism. l sin utförligare skildring (samma bok för gymnasiet) tecknar samma författare, Jacobson, Mussolinis historiska typ: »l talien. Under åren efter fredsslutet stod ltalien nära revolutionens rand, och kommunistiska omstörtningar ägde mm på enskilda platser. Då komemellertid en stark reaktion i form av den s. k. fascismen. Dess upphovsman var den eldige och energiske Mussolini, som satte samhällsordningens ochfosterlandskänslans håvdande på sitt program. Med hänsynslös kraft banade sig Mussolini väg till regeringsmakten (1922). Sedan dess har han härskat med diktatorisk myndighet -- dock med bevarande av kungadöme och riksdag - och på olika områden återupprättat landet ur det förfall, som kriget vållat.>> (Parlamentets betydelse är måhända något överdrivet framhållen.) Och kommer man så till samma läroboksförfattares skildring av nazismen i Tyskland, så heter det i J acobsons Lärobok i allmän historia för realskolan, upplaga 1933: »Nöden och ovissheten om framtiden har alstrat en politisk oro, som givit näring åt ytterlighetsriktningar: å ena sidan kommunismen, vars mål är enom
