Nr 12. Lördagen den 24 februari. Om skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.) också tänkas många andra sätt att ordna denna sak. Jag vill emellertid framhålla, att det ifrågasätta förbudet naturligtvis endast skulle avseplockning av bär till hushållsförbrukning eller till försäljning. Om barn gå ut i markerna för att plocka bär för att äta, kan det alltså inte komma ifråga, att detta skulle vara något straffbart. Det skulle givetvis ej heller vara något straffbart, om en enskild vuxen person går ut och plockar bär och äter dem. Man kan också tänka sig den möjligheten att lagen göres fakultativbeträffande tillämpningen efter ungefär samma grunder, som riksdagen i fjolbeslöt beträffande vissa delar av lagen om ägofred och som också gällabeträffande lagen om utrotning av berberisbusken med flera olika sådanaspeciallagar. Därigenom skulle man vinna möjliget att få lagen tillämpad i de delar av landet, där den behövs, medan den i andra delar, där den kanske inte ansågs lämplig, inte behövde tillämpas. Det finns, inte minst för närvarande, ofantligt många småbrukare, som synnerligen väl behöva den inkomst, som de skulle kunna få genom atttillgodogöra sig bären på egen mark. Det kan visserligen inte röra sig om så värst många kronor för var och en, men varje liten inkomst, somsmåbrukarna i landet kunna få, har sin mycket stora betydelse. Man skulle ocksåkunna tänka sig, att om det blev förbud, de större jordägarna kunde upplåta rätten att plocka bär på sina ägor till fattiga personer i trakten. Mankunde ju indela marken så, att en fick plocka på ett område, en annan på ett annat område och så vidare. Detta borde ske på vå'ren eller tidigt påsommaren, och de som fingo rätten att plocka hade sedermera att bevaka sinaanspråk på området, så att ingen okynnesplockning skedde. Det är ju mycket möjligt, att en sådan anordning kan vidtagas. Den skövling, som för närvarande försiggår på bärmarkerna, är i varje fall av den omfattning, att det icke i längden går att lämna den utan åtgärder -- det rör sig ju om miljoner _ och jag upprepar, att något måste göras i detta avseende. Jag ber. därför, herr talman, att få yrka bifall till den i ämnet väckta motionen. lherr Åkerman: Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottetsförs ag. Ja, mina herrar, vi veta ju alla, att denna fråga i många år har avhandlats här i riksdagen. Såvitt undersökningar ge vid handen, var det redan 1899 som man började syssla med saken. Sedan har den vid upprepade tillfällen varit före. An har man framkastat ett förslag till lagstiftning, än ett annat, men det har ständigt visat sig, att det inte finns någon framkomlig väg.Sedan man hållit på några år, dök det upp en ny synpunkt, ett nytt förslag till frågans lösning. Man hoppades kunna åstadkomma någon slagsfridlysningstid för -lingonen, så att de inte skulle få plockas, innan de voro mogna. Den tanken började man syssla med redan 1913, och förslag därom ha också varit före många gånger. Det har anmärkts av oss, som nu stå för detta utskottsutlåtande, att även den vägen är oframkomlig, såvitt man kan förstå. Det är ju inte tänkbart, att myndigheterna skola vara några slagsväderleksspåmän, som långt i förväg skola kunna bestämma, när lingonen äro mogna. Vi ha gjort gällande, att det skulle leda till ganska stort bryderi och betänkliga trakasserier. Om» det gissats fel på tiden, så skulle folk få stå och se på mogna lingon, som inbjuda till plockning, utan att få röra dem, och på det sättet skulle det uppstå en nationalekonomisk förlust. Vidare har man flera gånger talat om ett inom lagberedningen uppgjort förslag, att man skulle avgränsa en viss räjong kring varje hem på landet. där man icke fick plocka utan tillstånd. Men denna bestämmelse har alltid
