Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


22 Nr 12. Lördagen den 24 februari. Om 'viss ändring z' inteclmingsförordningen. (F orts.) tar att vinna gehör vid detta tillfälle, skulle jag dock anse det lämpligt, att man i fortsättningen mera beaktade denna fråga, så att man visade större vilja att ompröva detta enligt min mening något föråldrade tillvägagångssätt och se till, om man inte bör kunna ställa spörsmålet, såsom jag nyss nämnde, mera i harmoni med nutidens tänkesätt på området. Jag vet, att ett yrkande inte har den ringaste utsikt, men jag skall det oaktat framställa ett sådant som en blygsam opinionsyttring. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till motionen. Herr Hammarskjöld: Herr talman! Då jag har Kungl. Maj :ts förtroende att vara med i styrelsen för ett penninginstitut för fastighetsbelåning, anser jag mig böra meddela några, låt mig säga beriktigande upplysningar. Först och främst kan jag lugna den -föregående talaren därmed, attanspråk på ersättning för förtida inbetalning icke kunna tillgodoses ifastigheten annat än så vitt de icke blott äro berättigade, utan även täckas avinteckningen. Det finns ingen sakrätt för någonting vidare. Såsom lagen för närvarande är, kan således utöver kapitalbeloppet ingenting mer än de två årens ränta uttagas på grund av ornslagsreversen. Om man sedan anlägger en mera finansiell synpunkt, vill jag säga, att vi måste vara överens om att även i finansiella ting bör ett avtal fullgöras, om det finns någon möjlighet för att få det fullgjort. Ar det avtalat, att ett lån skall löpa under en viss tid mot en viss ränta, och det genom låntagarensförvållande inträffar, att det inte löper så länge, så kan tydligenfordringsägaren lida en förlust, och han är då enligt sakens natur berättigad till ersättning för sådan förlust. Den personliga rätten mot gäldenären till ersättning kan ju inte bestridas, men den är föga värd då fastigheten har gått exekutivt. Det kommer således mest an på realsäkerheten för detta krav. l detta avseende är inteckningens utsträckande till att omfatta icke blott kapitalet utan även. två års ränta av mycket stor för att inte säga avgörande betydelse. Ty utan denna bestämmelse skulle ofta långivaren icke ha någon som helst utsikt att få ersättning för brist i fullgörandet av de utfästelser, som låntagaren har gjort. Det är endast i denna utsträckning överkapitalbeloppet, eller för två års ränta, som han äger någon realsäkerhet. Vad skulle då följden bli, om man ströke eller alltför mycket inskränkte denna bestämmelse? Jo, följden skulle ovillkorligen bli den, att en försiktig långivare icke skulle belåna inteckningen till hela beloppet utan endast till en del, så att den del, varmed inteckningen överskjuter lånets kapitalbelopp. skulle vara tillgänglig för att trygga ersättning för ifrågavarande fordringar och anspråk, som med rätta tillkomma: fordringsägaren. Det kan väl undras, om det skulle vara till förmån för fastighetskrediten. att långivaren vore nödsakad, kan man säga, för att bereda sig trygghet, att inskränka lånebeloppet, så att det uppstode ett visst överskott _ överinteckningens kapitalbelopp _ som icke bleve använt. Det vore dessutom ganska opraktiskt. Det skulle kunna tillämpas vid nybelåningar, men när det är fråga om att överflytta ett lån från en långivare till en annan, skulle det inte gå för sig annat än ifall låntagaren betalade in den nyssnämnda skillnaden. Det förefaller, som om det skulle vara till låntagarens förmån eller rättare sagt till efterföljande inteckningshavares förmån, att ifrågavarande rättighet är begränsad, så att det inte förekommer en mera obegränsad rätt tillersättning för dylika extra förluster. Ett sätt för långivaren att trygga sig i längden, vilket sätt dock voreännu mindre tilltalande ur fastighetskreditens synpunkt, skulle vara, attlångivaren betingade sig så hög ränta, att han genom vinsten på denna skulle i