Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


RIKSDAGENS PROTOKOLL.


1934. Första kammaren. Nr l.


Sedan i kraft av § 49 regeringsformen och § 2 riksdagsordningen riksdagen sammankommit till lagtima möte här i huvudstaden onsdagen den 10 januari 1934, sammanträdde riksdagens första kammare i den uti riksdagens hus för kammaren anordnade samlingssal samma dag,


Onsdagen den 10 januari.

Kl. 11 f. m.

Herr Trygger framträdde till talmansbordet och yttrade: Ärade församling! Strax före jul har en engelsk statsman, lord Robert Cecil, som allmänt anses som en hängiven fredsvän, offentligen förklarat, att den nuvarande krisen gäller existensen av Nationernas förbund och därmed frågan om krig eller fred. Ett sådant uttalande skulle varit ganska naturligt, därest Nationernas förbund byggts upp på grundvalen av folkens känsla för solidaritet och broderskap. Så har dock icke varit fallet. l allt vidare kretsar blir man villig erkänna, att den mångtydiga förbundsakten i själva verket gav förbundet mera karaktären av en allians under ledning av de segrande stormakterna än av en på kulturfolkens jämlikhet byggd sammanslutning för fredens upprätthållande och en internationell rättsordnings uppbyggande. Denna konstitutiva svaghet i förbundet har väsentligen bidragit till att man i den dag som är diskuterar frågan om förbundets vara eller icke vara. Såvitt jag förstår, ligger det emellertid en stor överdrift i påståendet, att världsfreden skulle vara betingad av förbundets bestånd. Det avgörande för freden är icke existensen av förbundet, utan det avgörande är den anda, som härskar inom detsamma. Kunna icke de brister undanröjas, som häftat vid förbundet allt ifrån dess tillkomst, kan freden äventyras lika väl under förbundets existens som genom dess upplösning.

Den fruktan för fredsbrott, som nu oroar sinnena, har sin verkliga grund i den stora ovissheten, huruvida vår tids statskonst kan åvägabringa en tillfredsställande uppgörelse mellan de olika staternas vitala intressen. Så länge denna situation föreligger, bör man särskilt taga sig till vara för att upprepa påståendet, att kriget blir oundvikligt, om Nationernas förbund upplöses. Dylikt tal kan leda därhän, att förbundet i sitt fall drar med sig världsfreden.

Vad plikten bjuder oss att göra i detta labila världsläge är att, så långt krafterna räcka, stärka den nationella försvarsberedskapen. Därigenom kan man i viss mån hålla tillbaka dem, som i sin rådvillighet icke se annan lösning av tvistefrågorna än genom krig, samtidigt som man ökar möjligheten

att, om kriget trots allt skulle bryta ut, bevara sin handlingsfrihet. Jag tror

Första kammarens protokoll 1934. Nr.11