Onsdagen den 28 februari. Nr 13. 9 Om samverkan mellan de mindre staterna. (Forts.) som utgångspunkt för debatten även i år. Utskottet yttrade på följande sätt: »Allmänt erkännes inom vårt land behovet av ett på ömsesidigt förtroende grundat närmare samarbete mellan världens stater. Därjämte kan en nära samverkan mellan stater med av grannskapet betingade gemensamma intressen vara av betydelse. Sålunda. har det gemensamma uppträdande i politiska och ekonomiska frågor, som inom N ationernas förbund vid flera tillfällen ägt rum från de skandinaviska staternas sida eller från dessa tillsammans med vissa andra stater, visat sig fruktbärande och har lett till resultat, som ett isolerat uppträdande från en mindre stats sida icke kan antagas hava kunnat medföra. Genom den i Oslo år 1930 mellan de skandinaviska länderna samtNederländerna, Belgien och Luxemburg avslutade konventionen om ekonomisktnärmande har det gemensamma intresset för fortsatt samverkan på detta område betonats. Kretsen av de till Oslokonventionen anslutna makterna har nyligen utvidgats med ytterligare en stat, sedan Finland anslutit sig till densamma. Även det på historiska förutsättningar grundade närmandet mellan Sverige och baltiska stater, som redan ägt rum, är ägnat att från svensk sida hälsas med tillfredsställelse. Förutsättningar kunna tänkas föreligga att utsträcka detta närmande till ett samgående i kulturellt och ekonomiskt hänseendemellan ett flertal av de till Östersjön gränsande staterna.» Men så kom då en andra punkt i motiveringen: »Utskottet är övertygat, att Kungl. Maj :t, som det närmast tillkommer att taga initiativ iutrikespolitiska spörsmål, ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt frågan omförutsättningarna för ett närmare samarbete med andra stater inom ramen förNationernas förbunds akt. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke böratillstyrka bifall till motionen utan hemställer därför, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.» Om det vore, som det står i Visan, så, att »mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige än», kunde ju utskottet ha bestått sig med att i en så viktig fråga på sådana premisser tillika i en skrivelse hemställa om ettövervägande, varigenom riksdagens opinion blivit mera betydelsefull. Emellertid hade motionären lärt sig, hur man skall utnyttjariksdagsformerna för att få fram någonting, och därför interpellerades ocksåutrikesministern. Jag förmodade, att utskottet skulle i lyckligaste fall stanna vid vad det sade, och därför borde man på interpellationsvägen få regeringen fram inför riksdagen. lnterpellationen bifölls, och utrikesminister Sandler kom senare med sitt svar. Utskottets halft välvilliga ståndpunkt i sak var förmodligen byggd på en kännedom, som utskottet fick om det intresse, som på östbaltiskt håll väckts för denna sak, och huru den även diskuterats i Moskva, Berlin och Paris såsom en aktuell fråga i vår tid i hög grad. Utskottet hade ock visatutrikesministern sitt förslag, och de hade visst enats om, att det kunde vara bra attformulera det på det sätt, som vi nyss hörde. Och så sade Sandler till mig: Nudklan du väl vara nöjd, tycker jag, ty det här är ju riktigt till motionens för e . Detta gjorde, att jag beskedligt avstod från någon debatt och någotyrkande och lät utskottets utlåtande passera med hull och hår. Men då kunde pressen, som inte var inne i dessa diplomatiska interiörer och blott letade efter slutresultatet, inte känna till, att det i själva verket inte var meningen att avslå motionen. Den tog endast tag i utskottets kläm, »att förevarandemotion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda». Och så gick det ut över landet och därbortom, att riksdagen blankt avslagit motionen. Och så fick man anställa en särskild enquête och sprida upplysningsarbete bland
