Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


10 Nr 13. Onsdagen den 28 februari. Om samverkan mellan de mindre staterna. (Forts.) ostbalterna om denna överraskande utgång i riksdagen. Jag hoppas attpressen däruppe hjälper till, så att det inte sker en sådan olyckshändelse en gång till, vilket inte var dess fel. Nu har konstitutionsutskottet i denna fråga, som dock nu är utvidgad, icke yttrat sig i sak om punkterna 1 och 3 och icke heller om utvidgningen av punkt 2 i jämförelse med fjolårets framställning. Men, som sagt, utskottet menar väl att säga samma halft tillmötesgående ord om dessa tre saker som det gjorde om en av dessa saker i begränsad omfattning år 1933. Emellertid hänvisas det bara till huvudmotiveringen, och redan det är ett litet avståndstagande från välviljan, tycker jag, ty den borde influtit i det föreliggande betänkandet också. Men så tillägger utskottet: »underåberopande särskilt» - ordet »särsk_ilt» fanns inte i det föregående utlåtandet, och det är en ytterligare minskning i välviljan --, av den däri anfördasynpunkten, att Kungl. Maj zt, som det närmast tillkommer att taga initiativ i utrikespolitiska spörsmål, säkerligen ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt frågan om förutsättningarna för ett närmare samarbete med andra stater inom ramen för Nationernas förbunds akt» - jag vet inte varför detta sista är tillagt, och det är dunkelt - »får utskottet hemställa, att förevarandemotion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda». Utskottet har sålunda i sak uttalat sig välvilligt och sagt, att regeringen »säkerligen» kommer att ägna vederbörlig uppmärksamhet åt frågan. Den är således inte avförd från riksdagens dagordning. När utrikesministem svarar på två interpellationer, som äro framställda och beviljade avkammaren, komma vi måhända att få veta vad regeringen tycker, och då blir det på det sättet i alla fall en effektiv riksdagsfråga. Det är på dessa grunder jag säger, att längre kan man inte komma med den nuvarande parlamentarismens försiktighet inom de skandinaviskaländerna särskilt i utrikespolitiska frågor. Och jag förklarar mig nöjd med en sådan tolkning, ehuru jag i detta fall, herr talman, för att man inte tilläventyrs skall kunna få den uppfattningen, att jag också är nöjd med att motionen »icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda», ber att få yrka bifall till motionen. Jag gör det som ett uttryck för den där satsen »Mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige än». Det tror jag ju inte att det gör, förstås, men man kan ju i alla fall få förutsätta det! Det finns också i utskottets motivering ett ord om »vederbörlig»uppmärksamhet. Ar det en sådan' uppmärksamhet, som utskottet självt sitter inne med och gärna skulle vilja ägna frågan? Eller är det regeringens »sanno- lika» uppmärksamhet, odelad uppmärksamhet på själva sakensuppmärksamhet? Jag skall inte förlora mig i det spörsmålet. Men det ligger välnågonting under ordet »vederbörlig» uppmärksamhet, och jag önskar, att den blir »vederbörlig» ur sakens synpunkt. Nu skulle motionären egentligen ingå på en närmare utläggning om vad det är, som här står på spel. Det har jag emellertid redan gjort utförligt i min motion, jag gjorde det utförligt i min motion i fjol också, och jag har vid debatten i år om utrikesutskottet även angivit vissa grunder. Närutrikesministern kommer med sitt svar, får man ju också tillfälle att ånyonärmare utveckla denna fråga. Kammarens ledamöter förstå nog, vad detegentligen är fråga om och ha också hört det från denna talarstol mer än en gång, Éå jag! skall vid detta tillfälle inte nu besvära kammaren med ett längreanoran e. Jag vill bara tillägga en sak. Herr Arthur Engberg, som är en bussig och robust karl i många fall, har uttryckligen sagt vid Allsvenska förbundets möte i Göteborg, att varje nation måste skaffa sig en kallelse i historien, och