Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/350

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


10 NI' 14. Lördagen den 3 mars. Ang. förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) lat ägna sig åt sina. ämbetsuppgifter, så motsvaras en sådan fördel till fullo av den värdefulla tillgång, som dessa ämbetsmän, då de undantagsvistillhöra riksdagen, tillföra riksdagen i fråga om erfarenhet och sakkunskap. Herr talman! På grund av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan. Herr Rellterskiöld: Herr talman! Herr förste vice talmannens anförande var denna gång, som så ofta är fallet, särdeles tankeväckande och intressant ur många synpunkter. J ag skall be att få ta upp ett par erinringar, somgjordes, ty jag hade verkligen tänkt i reservationen sätta in något mer, somkanske i det fallet hade kunnat tillfredsställa herr förste vice talmannen, men det ansågs inte vara alldeles behövligt. »Ränderna gå aldrig ur>>, sade herr förste vice talmannen, och det är så sant som det är sagt. Den politiska åskådning, som man har, den har man och den bibehåller man så vida man inte kastar om och övergår till en annan: men det blir i alla fall samma ränder, även om de skulle skifta i färgen. Jag tror emellertid, att detta inte är det som här är huvudsaken, utan det är i själva verket så, att utvecklingen gått därhän, att det är partierna, som välja riksdagsmännen, och i och med att en kandidat blir uppsatt av ett parti och vald av ett parti, blir han efter den allmänna uppfattningen _ det kan väl ingen bestrida _ särskilt en talesman för detta parti inom riksdagen. Han kommer i en helt annan aktiv ställning, om han på det viset går in i arbetet _ särskilt då utskottsarbetet _ än om han med bibehållande av sin allmänna politiska åskådning, som han inte kan sticka under stol med, inte alls är aktiv utan en passiv medborgare, som håller sig stilla, har sin uppfattning ochuttalar sin mening, men icke aktivt verkar för sin riktnings propagerande. Det måste han i alla fall göra inom riksdagen, och vi veta ju allmänt, att om en riksdagsman för ett parti har något som helst mera intresse eller betydelse, så sätter man in honom i ett utskott just för att han där skall bevaka partiets synpunkter. Och hur_ofta är det inte förhållandet, att dessa representanter för partierna inom utskotten just konferera med sina partier och överhuvud ge uttryck åt partiernas uppfattningar? Kommer man i konflikt med partiets uppfattning, låter man bli att deltaga i utskottets arbete eller avstår från att uttala sig i frågan. Men i stort sett anser man, att med riksdagsmannaskapet följer en skyldighet till aktiv politik, och då menar jag, herr förste vicetalman, att den som på det viset övergår i aktiv partitjänst, aktiv partipolitik, inte kan undgå att hos alla andra partiers medlemmar ute i landet, för vilka han står som en objektiv representant för rätten och förvaltningen, mer eller mindre utsättas för tanken och misstanken, att hans aktiva politiskaverksamhet dock omedvetet återverkar på hans verksamhet som ämbetsman. Det är denna partiväsendets utveckling i vårt land, som för mig varit det avgörande momentet, då detta partiväsen återverkar påförtroendeämbetsmännens ställning, inte på deras personliga åskådning och uppfattning kanske, men på människornas uppfattning av dem på ett alldeles särskilt sätt. Det är den omständigheten, som jag tror att man inte får förbise. Nå, då säger man _ och herr förste vice talmannen sade det också: hans rätt att kandidera skall vara lika stor som alla andra svenska medborgares. Den siste talesmannen för utskottet framhöll också, att det är en medborgerlig likställighet, som det gäller. Men, mina herrar, hur är det i vår svenska grundlag? Där finns en bestämmelse, som säger, att en militär, som sitter i riksdagen, i händelse av krig får finna sig att han förmenas att utöva sitt riksdagsmannaskap. Och där finns ju en bestämmelse, som jag nyss nämnde, om regeringsråd och justitieråd, där finnas bestämmelser om statsråden och