Lördagen den 3 mars. Nr 14. 9 Ang. förtroendeämbetsmäns 'ualbm-het till riksdagen. (Forts.) vill då säga, att när det gäller att bryta en grundlagsfästad medborgerlig rätt av så stor betydelse som den ifrågavarande, så måste i alldeles särskild grad tillämpas grundlagens bud, att sådant icke får ske med mindre deifrågasatta ändringarna äro nödiga och nyttiga. Visserligen gäller det här blott ett förslag om utredning. Men vad som gäller om ändring måste ocksåtilllämpas i fråga om utredningen. Först när man är viss om att en ändring är nödig och nyttig, har man rätt att skrida till utredning. Jag tillåter mig framhålla allra först, att en ändring icke på något vis är nödig. Uti den vid utskottetsutlåtande fogade reservationen harhuvudsakligen framhållits såsom skäl för reformens behövlighet att de ifrågavarande förtroendeämbetsmännen, såsom avsättliga eller eljest beroende av regeringen, äro för bibehållande av sina ämbeten beroende av Kungl. Maj :t ochföljaktligen kunna tänkas bliva frestade att gå regeringens ärenden medåsidosättande av de objektiva synpunkterna. l utskottets utlåtande har framhållits, att något sådant hittills icke torde ha förekommit och att det hos oss skulle vara otänkbart, att en förtroendeämbetsman med säte i riksdagen skulleentledigas med hänsyn till en kritisk inställning till regeringens allmännapolitik. Det antydes också i reservationen, att förtroendeämbetsmännen, när de tillika äro riksdagsmän, bli alltför mycket infekterade av politik samt att därigenom deras å tjänstens vägnar avgivna yttranden, då sådanaförekomma, förlora tilliten som politiskt opartiska. Häremot vill jag erinra, att dessa förtroendeämbetsmän liksom vi alla givetvis måste äga en viss politisk inställning, beroende på den personliga läggningen och andraomständigheter, som man inte kan komma ifrån. l den mån en sådan inställning gör sig gällande, betyder det ingenting, om riksdagsmannauppdrag innehaves eller icke. Däremot betyder det mera, om Kungl. Maj :t vid besättande av nu ifrågavarande poster besätter dem med personer av viss, utpräglat politisk inställning med förbigående av mera förtjänta personer. Sker utnämningen efter skicklighet och förtjänst, kunna olägenheter av förevarande slag icke befaras. l motionerna och i de föregående yttrandena i detta ärende här i dag, men icke i reservationen, har det framhållits, att förenandet med förtroendesyssla av riksdagsmannaskap skulle vara till skada för dessa sysslors behörigaskötande, så att ett statsintresse därigenom skulle trädas för nära. Häremot vill jag invända, att en sådan skada kan i mycket högre grad tänkasuppkomma genom att de lägre ämbetsmännen tillåtas vara riksdagsmän. Dessa högre ämbetsmän _ förtroendeämbetsmännen _ äro chefer, som haämbetsverk och souschefer, som tillfullo kunna se till, att de löpande ärendena ha sin behöriga gång. Och cheferna torde även under riksdagstiden hamöjlighet att överblicka och övervaka respektive verks förvaltning. l samband härmed skulle jag vilja framhålla, att då en ämbetsmanifrågasättes att väljas till riksdagsman, så tar han helt visst själv i allvarligtövervägande, huruvida han med avseende å sitt ämbetes skötsel också kan åtaga sig mandatet. Jag är övertygad om att ett sådant övervägande även äger rum beträffande de riksdagskandidater, som utöva jordbruk och näringar m. m. Att dessa enskilda företag skötas med omsorg och intresse är även en riksangelägenhet av mycket stor vikt, som nog ibland tål en jämförelse med ämbetsverksamheten. Men att ifrågasätta huruvida en sådan företagare med hänsyn till det allmänna bästa bör avstå från riksdagsmandat lärer ickekomma i fråga. Jag kan alltså icke finna, att den ifrågasätta reformen kan anses såsom ?ödig. Beträffande nyttan av reformen vill jag säga, att även om det i vissa fall skulle vara önskligt att nu ifrågavarande ämbetsmän året omode
