Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


12 Nr 14. Lördagen den 3 mars. Ang. förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) personliga ting, lika litet kan förslaget om vikarier peka på lösningen idetta fall. Utskottets ärade talesman framhöll nyss _ jag tror det var en felsägning _ att reservanterna skulle ha betonat förtroendeämbetsmännens beroende av Kungl. Maj :t. Det har ju skett i motionen. l reservationen ha vi tagit upp den andra synpunkten, Kungl. Maj :ts beroende av förtroendeämbetsmännen. Vi få lov att beakta båda sidorna. En förtroendeämbetsman i riksdagen får genom sin riksdagsmannaställning, genom sitt partitagande, genom sin aktiva partiverksamhet en vida starkare ställning i förhållande till Kungl. Maj :t än som är med förtroendeämbetet ofta nog avsett. .Även den sidan bör beaktas. Jag tror därför, att man i själva verket kan ha all anledning att undersöka om och i vad mån utvecklingen gått därhän, att det ömsesidiga beroendet mellan Kungl. Maj :t och förtroendeämbetsmännen har framkallat behov av vissa förändringar. Och så till sist ännu en erinran. Det finns en omständighet till _ den har jag heller inte berört i reservationen _ som gör, att man här kan sätta ett frågetecken vid den allmänna valbarheten av förtroendeämbetsmän, och det är, att den svenska riksdagen sedan gammalt varit och _ det torde vi alla känna till _ mer och mer blivit vårt lands största ämbetsverk. Den har blivit ett ämbetsverk, som likt de övriga ämbetsverken prövar en massa olika frågor. En av riksdagens allra viktigaste uppgifter är statsregleringen, ochstatsregleringen är en löpande förvaltningsuppgift. Denna förvaltningsuppgift löser riksdagen på sitt sätt, men den förberedes av andra myndigheter. Nu är det en gammal princip i den svenska rätten, att den, som på ämbetets vägnar haft med en frågas avgörande att skaffa vid utredningen, inte bör sedermera i en senare och högre eller högsta instans vara den, som handlägger samma fråga, om det är möjligt att undvika. Detta är ju anledningen till att statsråd överhuvud taget icke få med statsrådsbefattning förena annan ämbetsutövning. Det är denna oförenlighet av ämbeten, som det gäller. Jag nödgas därför, mina herrar, uttala den uppfattningen, att våra förtroendeämbetsmän i allra högsta grad handlägga och bereda frågor, som det stora ämbetsverketriksdagen sedan skall handlägga. Vi hava exempelvis en fråga om vägväsendet, som skall komma upp i riksdagen. Denna fråga har varit förberedd ochutredd, landshövdingarna och andra förtroendeämbetsmän hava yttrat sig över den, och sedan skola de sitta i svenska riksdagen och tillsammans medpartiledningen reglera, vad riksdagen skall svara. Jag måste ändå hemställa, huruvida inte herr förste vice talmannen skulle kunna anse, att det verkligen finnes skäl för en utredning även med hänsyn till att vikariatsvägen inte är den framkomliga vägen, och om det inte kunde vara skäl att _ utan att binda sig vid det ena eller det andra _ gå. påreservationen, till vilken jag fortfarande ber att få yrka bifall. Herr Strömberg: Herr talman! Liksom herr Reuterskiöld är jag herr förste vice talmannen tacksam för den krydda i debatten, som han tillsatte genom sitt inlägg. Men jag vill samtidigt säga, att jag blev litet förvånad, då han klandrade konstitutionsutskottet, därför att vi inte hade ordentligt benat upp frågan, som han tydligen enligt sitt förmenande hade gjort. Till vilket slut kommer han? Jo, _att man, såsom herr Reuterskiöld påpekade, skulle anvisa vägen med vikarratsmöjligheter för landshövdingarna. Då ber jag att få säga, att jag_verkl1gen trodde, att herr förste vice talmannen, som under många år varit ledamot av konstitutionsutskottet, skulle känna till, att detta utskott inte sysslar med så materiella ting som vikariat åt landshövdingar.