Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 3 mars. Nr 14. 13 Ang. förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) Herr Björkman: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att rätta ett _mistag, vartill herr Källman gjorde sig skyldig. För att visa, att ärendet nu inte låg 1 samma läge som förra året, sade han nämligen, att det då fanns bara tre reservanter, men att reservanternas skara nu hade ökats till fem. Men även förra året hade herr Reuterskiöld glädjen att vara i sällskap med fyra andra, och det var således fem reservanter även då. Det var dettamisstag av herr Källman, som jag velat lägga till rätta. Därnäst skulle jag vilja säga några ord för att visa de särskilda skäl, som gjort att jag varit med på utskottets utlåtande. Herr Reuterskiöld förklarade nämligen, att det inte fanns några skäl, som varit bärande. Jag vill dåunderstryka det huvudsakliga skälet, som för mig varit avgörande, det är det, som står sist i utlåtandet, det bärande skälet, att man inte bör beskäravederbörande valmäns rätt att utse de representanter, för vilka de ha förtroende. Det andra skälet, även det ett bärande skäl, är, att det kan vara nyttigt och nödigt för riksdagen att icke utestänga den sakkunskap, som till äventyrs kan finnas hos de ämbetsmän, gentemot vilka man nu vill vidtaga restriktiva åtgärder. Herr förste vice talmannen sade, att utskottet kanske inte hade benat upp den ena eller den andra frågan; men i en fråga vill jag dock sätta ettlikhetstecken mellan vad som efterfrågades och vad som står här i utlåtandet, och det är, att man ifrån vårt håll, som skrivit under utlåtandet, anser, att det viktiga för var och en ämbets- eller tjänsteman åt vilken förtroendet att vara riksdagsman erbjudes är, att han själv i samförstånd, där så erfordras, med den myndighet, som står över honom, överväger, huruvida han kan emottaga förtroendet utan att vedervåga sina intressen såsom ämbetsman. Det är ett motsvarande övervägande, som naturligtvis måste vidtagas även för den enskilde medborgaren, som ej är ämbetsman. Ett enskilt företags ledare eller en där arbetsanställd får ju givetvis se till, att han verkligen inte vansköter två ting utan antingen kan sköta båda eller också sköter det ena och avsäger sig det andra. Det var emellertid ytterligare ett yttrande av herr Reuterskiöld, som jag skulle vilja säga något om. Herr Reuterskiöld sade, att det dag för dag, år för år, skapats större anledningar att få en undersökning i dessa frågor. Men då kan hänvisas till att sedan förra årets diskussion här i saken har det endast varit ett politiskt val, nämligen för vissa Valkretsar till första kammaren. Därvidlag ha valmännen funnit, att det vore lämpligare, att de sökte de flesta av sina riksdagsmän bland de praktiska näringarnas män. Det är väl så, att det är något, som kommer att fortsätta, så att det blir så, att antalet avifrågavarande ämbetsmän - jag är inte en sådan, som faller under detta, ty jag är en vanlig, fri stadsvald domare och skulle icke drabbas av den ifrågasätta inskränkningen - som man önskar ge, jag vill nästan säga, ettmindervärdighetstecken, kommer att utan lagstiftning minskas här i riksdagen. Med dessa ord har jag, herr talman, naturligtvis velat ansluta mig tillutskottet. Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag tror inte, att jag behöversärskilt taga upp de olika, mer eller mindre långa kommentarer, som spunnits kring mitt anförande. Det är i fråga om ett par småsaker bara, som jag vill replikera. Efter herr Källmans yttrande förstod jag, att liksom inställningen på andra håll var ungefär densamma i år som i fjol, var sålunda även min inställning ungefär enahanda. Jag har tydligen läst motionerna slarvigt och lika litet fäst mig särskilt vid dem i år som i fjol. Men då jag gjort så, behövde detta