Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 9 _ Statsverkspropositionen. (Forts.) gen skulle bhva. den ledstjärna, som lyste folken fram till frihet ochrättfärd_1ghet. l åratal ha ländernas främsta förtroendemän varit samlade för att finna utvägar att avlyfta rustnmgsbördorna och avlägsna faror, vilka lura från arméer och flottor. Förgäves spana vi efter något resultat, och det enda vi kunna hoppas av nedrustningskonferensen synes vara, att densamma ejslutar ien katastrof. Ja, sådant ter sig läget ute i världen, och vi påminnas därom ännu mera än i trontalet, när vi läsa innehållet i den statsverksproposition, vi i dagförberedelsevis behandla. Redan på dess första blad läsa vi finansmininsternsallvarliga erinran om att de internationella ekonomiskt-politiska förhållandena för närvarande måste sägas vara mindre tillfredsställande än för ett år sedan, och att en ökad spänning förmärkes i de internationella förbindelserna mellan staterna. Han framhåller också, att stor fara föreligger, attavrustningskonferensen icke skall uppnå de resultat, varpå man hoppats, och att denekonomiska världskonferensen misslyckats. Skulle man försöka peka på något, som givit anledning till förhoppning om bättre samförstånd mellan folken, är denna förhoppning knuten till en ganska märklig företeelse. Det kommunistiska Ryssland har närmat sig de såkallade kapitalistiska staterna, och vi ha fått bevittna det egendomliga skådespelet, att Rysslands främste utrikesrepresentant avlagt besök hos statschefen i det hittills som mest demokratiskt ansedda landet på andra sidan Atlanten.Kommunismen är numera en av alla de större staterna erkänd statsform. Om vi mot denna bakgrund se på förhållandena i vårt land, böra vitacksamt erkänna, att vi vid jämförelse med många andra folk leva un-derdrägliga förhållanden. Men även i vårt land avspeglas det kaotiska tillståndet i världen. Virrvarret gör sig även här gällande på olika områden. Steg för steg har Sveriges folk kämpat sig fram till den fulla självstyrelsen, och alla bekänna vi oss nu praktiskt taget till demokratien. Men frågan är, om vi i detta ord inlägga samma betydelse. Företeelser i tiden giver anledning till allvarliga betraktelser i denna riktning. lcke minst när man läser vissa delar av -statsverkspropositionen, föranledes man att reflektera häröver. Alla torde vi oavsett parti-ställning och politiska åsiktsskillnader vara ense därom, att i en demokratisk stat får icke eller i varje fall bör icke maktgrupper utomriksdagen och statsförvaltningen sabotera statsmakternas beslut. Demokratimåste nämligen innebära samhällssolidaritet och samhällsintresse framförpartivälde och skråanda. l sin förträffliga julpredikan framhöll emellertidecklesiastikministern med rätta att skråandan gör sig bred i vårt land. Utan hänsyn till vad demokratien kräver har maktgrupper sedan över ett år tillbaka förhindrat att beslutade åtgärder kunnat verkställas. J ag åsyftar givetvis härmed den alltjämt pågående stora konflikten på arbetsmarknaden. På sida efter -sida i statsverkspropositionen påminnas vi om detta bedrövliga förhållande. Det har satt spår i inkomstberäkningarna i flera hänseenden, och framför allt har detsamma i mycket hög grad bidragit till att en massa människor fått gå sysslolösa och utan försörjníngsmöjligheter. Dettillkommer icke mig eller andra, vilka ej känna alla akta i målet, att nu fällanågon 'dom i denna strid. Men densamma har kanske mer än något annatunder det sista året framkallat tankar och reflexioner kring makt-striderna på arbetsmarknaden. Och allt flera bliva de, vilka fråga sig om det ärregering och riksdag i vårt land, som utgöra statsmakterna, eller om det ärförsamlingar och organisationer inom vissa samhällsgrupper, som äro' högsta myndighet i detta land. Maktmissbruken i dessa avseenden äro såuppenbara, att de icke gå att dölja eller försvara. Striderna mellan arbetsgivare och arbetare äro av gammalt datum, men de
