Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


8 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) _ skaffning måste även upptagas till belopp som gör det möjligt reparera de brister, som i berörda avseenden kunna förefinnas. Slutligen kan jag icke underlåta att erinra om jordbrukets angelägenheter. Åtskilligt, det skall tacksamt erkännas från jordbrukarhåll, har gjorts och göres för att stödja jordbruket under nuvarande svåra förhållanden. Men jordbrukskrisen härjar fortfarande. _ _ Jordbruket har fått ett visst stöd, och detta är tvivelsutan till gagn icke blott för jordbrukarna, utan för land och folk. Bekymmer och osäkerhetkänneteckna dock alltjämt förhållandena vid jordbruket. Jordbrukarna veta icke hur länge och på vad sätt de hittills genomförda stödåtgärderna komma att tillämpas, och detta måste naturligtvis vara ägnat att i viss mån förlamaderas strävanden till självhjälp. Effektivitet och planmässighet i stödåtgärderna för jordbruket måste därför åstadkommas. Herr talman! Av vad jag anfört framgår, att vi inom högerpartiet, särskilt när det gäller de ekonomiska och sociala frågorna, måste hysa den djupaste oro med hänsyn till konsekvenserna för framtiden av den politik, somregeringen för. Denna politik leder i sina yttersta konsekvenser till ettundergrävande av landets ekonomi. Det är i själva verket frågan om etthandlingsprogram, som är oförenligt med borgerliga principer. Detta, i förening medregeringens uppenbara brist på intresse för att verkligen göra en positiv insats för att äntligen lägga de fackliga kampmedlen under rättens domvärjo och för att stävja den landsförrädiska propagandan, borde _driva alla klart borgerliga krafter att av ren självbevarelsedrift sluta leden. Herr Hamrin: Herr talman! l Kungl. Maj :ts tal på rikssalen i samband med riksdagens högtidliga öppnande förekom följande uttalande: »De stora internationella konferenserna under det gångna året hava icke nått sitt syfte att begränsa rustningarna och underlätta världens ekonomiska tillfrisknande.» Med dessa vaga ord erinras om den oordning och oreda, som alltjämt råder på de politiska, ekonomiska och sociala områdena och framför allt beträffande samarbetet mellan folken. Efter decenniers, ja, århundi-adens arbete för upplysning ochfolkuppfostran, en upplysningsverksamhet och en folkuppfostran, som väl främst varit avsedd att göra folken dugliga och skickade att leda och forma sina egna öden, ha vi under de gångna åren av detta sekel upplevat, hurusom det ena landet efter det andra givit upp sin självstyrelse och underordnat sigminoriteter och diktatorer. Två tredjedelar eller i varje fall över hälften av vår världsdels befolkning lever för närvarande under sådana förhållanden, och i de övriga länderna pågår arbetet med nedrivandet av det demokratiskastyrelsesättet mer eller mindre framgångsrikt. På det ekonomiska området är oordningen kanske mest framträdande. Det försök, som sistlidna år gjordes för att bringa någon reda och ordning i detta hänseende, blev fullständigt resultatlöst. Den gamla värdemätaren, guldet, är satt ur funktion i så gott som hela världen, och för närvarande se viframför oss en bild av vad som heter allas krig mot alla. _I_socialt avseende är bilden densamma. Striderna på arbetsmarknaden ha blivit ett gissel, som hindrar återhämtningen, där icke makten tvingar till underkastelse och förhindrar självständigt handlande. För femton år sedan skapades en organisation, vilken skulle sammanföra en söndertrasad mänsklighet och bringa reda och ordning i folkgemenskapens anda. Som _en kraftlös åldring förtvinar Nationernas förbund. Helaorganisationens existens är hotad, som vår högt aktade ålderspresident i sitthälsningstal till kammaren yttrade. Denna upptäckt och sanning är ett hårt slag for oss, som hoppades, att detta instrument för världsfreden ochnedrustnin