Onsdagen den 14 mars f. rn. Nl' 17. 17 Ang. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet. (F orts.) Det är nämligen icke för konstitutionsutskottets ordförande någotlivsviktigt intresse, att en majoritet kan genomföra sin politik, det är för honom egentligen av större intresse, att det finns en minoritet, som har tillräckligabefogenheter för att säga nej! Jag har inom denna kammare, fastän jag har hört ätskilligt här, som har förvånat mig, sällan varit med om en så verkligthänförd, nästan dityrambisk lovsång åt nejet som den herr Reuterskiöld nysslevererade. Om det blott finns en tredjedels minoritet, har denna ju det sköna prerogativet att kunna säga: >>Nej, nu handla vi inte inom kommunen>>, och därmed är den tillfredsställd och kan trampa vatten och stå stilla, och så är allting lyckligt och väl. Ja, jag avundas inte den, som så kan bli hänförd över möjligheten att säga nej. som den ärade utskottsordföranden, men det skulle vara, tror jag, mycket bekymmersamt för den svenska demokratien och för det svenska folket, om uti det avgörande läge, de viktiga avgöranden, som det står inför. man skulle kunna falla tillbaka på att trösta sig med ett: >>Herregud, det finns ju alltid en minoritet, som kan säga nej och stoppa och åstadkomma att ingenting göres.» Jag har sällan hört en politisk tankegång så fylld av sterilitet, av ofruktsamhet, som den tankegång, som herr Reuterskiöld nyssutvecklade. Det har också sagts här, att det nu skulle gälla »tillfälliga makthavande». Jag har i mitt första anförande påpekat, att en majoritet kan ju omväljas vart fjärde år och sitta under 8, 12, 16 år o. s. v. När blir det inte ett missbruk av en tillfällig majoritet, vad den än gör, och när uppstår det majoriteter, som icke äro tillfälliga? Det är klart, att man kan se saken ur evighetenssynvinkel _ det var det synglas, som herr Reuterskiöld tydligen använde _ och det är klart, att om man ser historiskt eller varför inte geologiskt över långatidrymder, så äro tio, tolv år ingenting i mänsklighetens liv, men vi få nog i vårt politiska skeende räkna med relativt korta tidrymder för att överhuvud taget något skall bli gjort. lnom den ödsliga politiska rymd, varikonstitutionsutskottets ärade ordförande rör sig, betyder det tydligen inte någonting, om allting är fixt, om allting är fixstjärnor och inte ens en enda planet rör sig i den tomma rymden! Det fanns tydligen ännu en huvudpunkt i herr Reuterskiölds anförande. Jag känner emellertid inte till om konstítutionsutskottsmajoriteten står bakom herr Reuterskiöld i den punkten, men jag tror det inte, ty jag tycker, att denuppfattningen verkar att vara så isolerad från allt liv, som rör sig inom våroffentliga verksamhet, att jag inte kan tänka mig annat än att herr Reuterskiöld därvidlag står synnerligen isolerad. Denna hans uppfattning är närmast den, att det här egentligen gäller att låta staten övertaga vad kommunerna nuenligt gammal praxis efter generationer av utveckling åtagit sig och pålagts, och att detta skall försvinna i ett nu. Jag säger, att herr Reuterskiöld tydligen med förtjusning ser vad som skulle bli resultatet av detta: i stället för dekommunala förtroendemännen ute i landsbygdens socknar, i de kyrkligakommunerna, i landstingen och i städerna skulle en hel härskara av högre och lägre ämbetsmän träda fram och såsom statens tjänare fullgöra de uppgifter, som nu de kommunala förtroendemännen utföra till ekonomiskt gagn församhället, eftersom de i stort sett fullständigt utan arvode utföra sitt arbete. Jag undrar, om man mera allmänt här i Sverige skulle dela denna mot hela den kommunala verksamheten även i den punkten så negativa inställning, som herr Reuterskiöld gör sig till talesman för. Herr Reuterskiöld betraktar det hela såsom ett missförhållande, det att kommunerna ha dessa uppgifter att syssla med. För alla dem, som betrakta den kommunala självstyrelsen som ett av de mest effektiva medlen för att uppfostra det svenska folket till att träffapolitiska och allmänna avgöranden, till att känna ansvar inför samhällslivet och Första kammarensi protokoll 1934. Nr 17. 2
