Onsdagen den 17 januari f. ni. Nr 3. 11 Statsverkspropositionen. (Forts.) sig skyldiga till övergrepp snarast göra detsamma. Jag hoppas, attregeringen inser, att en på lagens fasta mark fotad reglering på åsyftade område måste komma. Det är ingen uppoffring gentemot -de borgerliga; det är en gärd åt rättvisan och samhället, ja ofta åt de fattiga och svaga. 'Det parti jag företräder, väntar med spänning på regeringens initiativ härutinnan. Att vi göra -detta nu mera än förut har utvecklingen dragit försorg om. Men till ett demokratiskt styrelsesätt hörer icke blott rösträtt och frihet, utan i lika hög grad, ja i ännu högre grad, plikten att stödja och hjälpa de fattiga och nödlidande. Den svenska riksdagen och de svenska kommunerna ha ej heller undandragit sig att fullgöra denna plikt, och att så bör och skall ske även i fortsättningen, därom äro vi fullkomligt ense. Vi diskutera inte den frågan. Men vi tvista så mycket mera om sättet och formerna samtföljderna av att vissa metoder komma till användning. Demokratien har att försvara och söka behålla stora värden från gången tid, och dit hörer bland annat att bevara och stärka ansvarskänslan hos folket i alla skikt och i alla läger. En demokrati som ständigt och jämt predikar, att staten och samhället skall göra allt och hjälpa alla, blir snart urståndsatt att göra någonting alls. En engelsk årbetslöshetsminister yttrade för tre, fyra år sedan några ord, som jag inte kan underlåta att citera i detta sammanhang. Han sade: »Varje åtgärd, som verkar i riktning att komma folk att lita på annat än egen kraft, är olycklig. Folk lär sig att skrika på statshjälp istället för att lita på sig själva. Sådant är icke nyttigt för ungdomen som nu växer upp», tillade han. »Det fördärvar den i människan inneboendeansvarskänslan och längtan efter oberoende, och är nationen genomsyrad av en sådan anda, så går den sin undergång till mötes.» Man rycker naturligtvis på axlarna åt detta tal, men jag förmenar, att det är farligare, än man på många håll tror, att icke ge akt på dylikavarningar. Allt flera vittnesbörd nå oss från olika delar av landet att faranförefinnes, och våra egna erfarenheter bekräfta detta. En regeringensmeningsfrände i ansvarsställning och med rik erfarenhet vittnade för blott några få dagar sedan härom på följande sätt: »Vi få ej underskatta faran av det i allt större utsträckning förekommande obehöriga utnyttjandet avsamhällshjälpen, ty detta alltmer ogenerade missbruk av välfärdsanordningarna komme oundvikligen förr eller senare att vålla en bitter kritik mot hela det nuvarande hjälpsystemet, kanske till allvarlig skada för det sociala arbetets vidareutveckling i den fria demokratiska anda, som nu är rådande.» Hur kan man verkligen på ansvarigt håll bagatellisera sådant, som nu sker? lcke med ett enda ord beröres detta problem, inte med ett enda ord söker man inskärpa ansvarskänslan i statsverkspropositionen! Det hade funnits tillfälle att uttala en varning eller åtminstone beröra denna sida. av hjälpverksamheten. Vad som säges är tvärtom en replik riktad mot dem, som varna för andan i nutiden. Under förra årets riksdag och även dessförinnan använde statsministern ofta ett ord och med särskild tonvikt varje gång det begagnades. Statsministern talade varmt och övertygande om »betrycket i landet» och »de betryckta». Han öppnade, om jag vågar använda det uttrycket, sin breda famn åt alla håll och mot alla. Arbetare och bönder, hantverkare och industriidkare, alla skulle få del av den stora hjälpen. Ja, herr talman, jag vet icke om jag profanerar ett känt ord, när jag här citerar detsamma, men nog har jag för min del många. gånger alldeles ofrivilligt erinrat mig inbjudningen: »Kommen till mig l alle som arbeten och ären betungade. Jag skallvederkvicka Eder.>> Det ljuder majestätiskt och barmhärtigt, men vi ofullkomliga människor råka. så lätt ut för missbruk, och förmågan räcker icke till, om vi utfärda en sådaninbjud
