48 Nr 17. Onsdagen den 14 mms f. m. Anslag till anordnande av slöjd i folksklola m. m. (Forts.) l de av herr Wagnsson samt herrar Johnsson i Kalmar och Gustavson i Sala väckta motionerna hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att lärare, som av skoldistrikt vore anställd för undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola och särskild slöjdskola, skulle, därest statsbidrag utginge tilllärarens avlöning, i arvode erhålla minst 1 krona 20 öre för undervisningstimme ävensom att skoldistrikt, som i dylik läroanstalt anordnat undervisning i slöjd, skulle på av Kungl. Maj :t närmare angivna villkor av statsmedel erhållabidrag till lärares avlöning efter 1 krona 8 öre för undervisningstimme, dock högst med 146 kronor 88 öre för slöjdavdelning under ett läsår; samt att de härav betingade höjningarna av det ordinarie förslagsanslaget till anordnande av berörda undervisning måtte av riksdagen beviljas. Herr Wagnssonz Herr talman! En grundläggande princip förstatsmakternas ställning till olika befattningshavare i allmän tjänst har de senaste åren varit att minskningar av reallönen ej skett. För en gruppbefattningshavare, lärarna i folkskolan, har man i visst avseende ruckat på dennaprincip. Den egentliga lönen har visserligen ej sänkts i annan mån än genom minskat dyrtidstillägg, men vissa andra löneförmåner - som avse en grupp lärare, nämligen främst de på landsbygden stationerade - ha minskats. J ag syftar på den kraftiga lönereduktion, som det minskade arvodet förundervisning i slöjd och fortsättningsskolorna innebär för dem, som bestritt denna undervisning. Fortsättningsskolearvodet minskades 1924 från 3 kr. till 2: 50 kr. 1933 vidtogs en ny reduktion med 50 öre' från 2: 50 till 2 kr. Om man tar hänsyn till att lektionstimmarna motsvaras av ett vida större antal verkliga arbetstimmar _ lektionerna kräva oftast förberedelse och sedan aftonarbete i form av skrivboksrättning eller granskning av annat elevarbete - blir timpenningen för kvalificerat övertidsarbete sannerligen orimligt låg. J ag beklagar livligt, att statsutskottet mera fruktat »en ökad belastning av riksstatens utgiftssida» än tagit hänsyn till undervisningens och en talrikbefattningshavargrupps intressen. Ånnu anmärkningsvärdare är den avvisande hållningen från utskottets sida gentemot kravet på en återgång till de före 1 juli 1933 gällandebestämmelserna i fråga om slöjdarvodena. lntill nämnda tid betalades dennaundervisning med 1: 20 kr. per timme. Lönen reducerades 1933 med 20 öre. Som i de väckta motionerna framhållits, ha folkskollärarna, där dessa skötaslöjdundervisningen, ofta genom särskilda utbildningskurser skaffat- sig denkompetens för slöjdundervisningen, som ansetts behövlig. Därestslöjdundervisningen handhaves av lärare vid folkskolan, vilket ofta är fallet, måstebemärkas, att den som regel är förlagd efter lärarens egentliga skoldag, som i och för sig tillsammans med lektionsförberedelser och rättning av skriftliga arbeten starkt tar lärarens krafter i anspråk. Arvodet förslöjdundervisningen är en ersättning för övertidsarbete, och det är skäligt att iförevarande fall, liksom annars torde gälla i fråga om övertidsersättning, denna fastställes till belopp, vilka någorlunda anpassas efter det arbete, somutföres, och stå i rimlig proportion till avlöningsförmånerna för huvudtjänsten. Slöjdarvodet var redan före sänkningen alltför lågt. Riktigheten härav framgår bl. a. därav, att kommunerna i storutsträckning beviljat högre arvode än minimiarvodet samt att de - när andra lärare än folkskollärare anställas -- varit nödsakade att avlöna dessa efter vida förmånligare grunder än de i författningen fixerade. Statsmakterna ha i annat sammanhang givit uttryck åt den uppfattningen, att det praktiska arbetet inte skall sättas åt sidan. Slöjden, den manliga och kanske i ännu högre grad den kvinnliga, har en utomordentligt storbety
