Onsdagen den 14 mars f. m. Nr 17. 59 _ Ang. vissa anslag till nylcterheteøw främjande. (Forts.) sämringen av nykterhetstillståndet ute på landsbygden, måste man finna, att denna härleder sig av de lättare möjligheterna att komma in tillstadssamhällen och andra platser, där tillgå.ng till rusdrycker finnes. Dessa förbättrade kommunlkationsmöjligheter ha sålunda också en avigsida, som man inte skall glömma bort. Jag har dessutom fått den uppfattningen, att nykterhetsundervisningen och vad som för övrigt göres för att på övertygelsens väg förmå människorna att komma på bättre tankar, äro medel, som vi borde i högre grad än hittills lita till. Under mitt sysslande med lagstiftningsarbete på detta område har jag mer och mer mist tilltron till att man med lagbestämmelser kan tvinga folk till nykterhet, bättre är då övertygelsens väg. Jag håller för troligt, attstatsmakterna så småningom komma. att få göra åtskilligt avkall på vad somhitintills betraktats såsom riktigt och nödvändigt i fråga om lagstiftning påområdet och mer och mer övergå till folkets uppfostran. Det hjälper inte med en aldrig så drakonisk lagstiftning, ty den omvänder inte människornassinnen. Vår lagstiftning på detta område har i vissa fall drivits så långt, att man haft riklig erfarenhet av att drakoniska bestämmelser ofta icke leda till målet. Om förhållandena nu äro sådana och man ändå vill se till, att nykterhetstillståndet bland vårt folk inte försämras utan i stället, såsom man kan säga hitintills i stort sett varit förhållandet, förbättras, tror jag man gör klokt i att inte vara alltför njugg, när det gäller att från statsmakternas sida giva stöd åt detta fostringsarbete. Jag tror, att ett ersättande i viss mån av lagstiftningen med ett intensivare fostringsarbete skulle medföra större framgång än ett ideligt framtravande på lagstiftningens väg. När jag ser saken på detta sätt, har jag för min del med ett visstbekymmer konstaterat, att man i stället velat undan för undan knappa in på det stöd, som jag tror att nykterhetssträvandena mest gagnas av. Såsom saken nu ligger, herr talman, inskränker jag mig till dessa ord och hemställer om bifall till utskottets förslag. Herr Ham-rin: Herr talman! Det finns ytterligare en erinran att göra mot det resonemang, som fördes av herr statsrådet och chefen förecklesiastikdepartementet, en erinran som inte egentligen avser dagens beslut men som bör göras med hänsyn till framtiden. Om jag fattade herr statsrådet rätt, utgick han ifrån den utgångspunkten, att det var avkastningen pårusdrycksmedelsfonden, som varit bestämmande för anslagens storlek, då ju statsrådet talade om nödvändigheten att inrymma de olika beloppen inom den ramen. Jagtilllåter mig erinra kammaren därom, att man med det resonemanget naturligtvis kan komma fram till plus minus noll, d. v. s. intet anslag alls.Rusdrycksmedelsfonden uppgick vid halvårsskiftet 1932 till 103 miljoner kronor, och regeringen framlade förra året en finansplan, som reduceraderusdrycksmedelsfonden med 83 miljoner kronor till 20 miljoner kronor. Awkastningen av fonden, innan denna reducering ägt rum, uppskattades av finansministern i förra årets finansplan till 4.6 miljoner och avkastningen på de 20 miljoner kronor, som återstodo, till 950,000 kronor. Med det resonemang, somstatsrådet för, kommer man till det resultatet, att när finansministern - dennuvarande eller någon annan - tar ytterligare 10 miljoner kronor ur fonden eller låt mig säga alltsammans - ty den dagen tycker jag man ser ganska nära förestående, då man måste tillgripa varje resurs, som finns, inte för att balansera budgeten utan för att få densamma att nödtorftigt gå ihop -- blir det ingen avkastning alls, och då blir det litet svårt att inom den ram, man nu talar om, anvisa de medel, som äskas av socialministern, och även dem, som äskas av ecklesiastikniinistern. Jag menar, att ecklesiastikministern då i varje
