Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/456

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


58 Nr 17. Onsdagen den 14 mars f. in. Ang. vissa anslag till 113/lcterhetens främjande. (Forts.) folk. Kanske kunde man stanna i ovisshet om vad den ärade talarendärmed menade. Jag förmodar, att han menade, att då det nu finnes så många möjligheter till annan förströelse, än den man sökte i glaset förr i tiden, så behövde man inte så mycken nykterhetsförkunnelse nu som förut. Man kunde ju också möjligen lägga in den underförstådda meningen, att eftersom folk nu har så många andra möjligheter till förströelse, behöver man inte ställa till med så många nykterhetsfester. Om detta är meningen, ber jag att få säga, att nykterhetsupplysningen för ingen del får betraktas som enförströelseverksamhet; den är och måste vara av mycket allvarligare art än så. Och är månne den icke nykterhetsbetonade förströelse, till vilken man hänvisar,alltid värd att rekommendera? Med vad jag sålunda anfört har jag framför allt velat säga, att man inte bör gå denna bakvända väg att anslå avkastningen av den tillnykterhetssakens främjande avsedda fonden huvudsakligen till alkoholistvård påbeäoïtnad av den verksamhet, som går ut på att förhindra tillkomsten avalkoo ister. Vad angår begränsningen av medlen, förhåller det sig ju så, att det var på den nuvarande regeringens initiativ, som den för bägge ändamålenfullkomligt tillräckliga rusdrycksmedelsfonden till största delen nyligen togs ibeslag för helt andra statsuppgifter och därigenom fick så avsevärt minskad avkastning. Och den regering, som åstadkommit en sådan situation och som vill använda huvudparten av även denna minskade avkastning till andra syften än de avsedda, bör icke klaga över att ränteavkastningen nu ickeräcker till för sitt egentliga ändamål. Det blir då regeringens uppgift att sörja för andra utvägar. Jag ber således att få yrka bifall till utskottets förslag. Man får icke i dessa tider genom statsmakternas åtgärder ytterligare försvaga kampen emot detta, sedan sekler tillbaka här i vårt land så ödesdigra onda, somdryckenskapen och dryckessederna alltjämt utgöra. Herr Bärg, Anders: Herr talman! Även om jag i princip måste ansluta mig till de anföranden, som hållits till förmån för utskottets hemställan, vill jag för min del säga, att jag visst inte tror, att det ligger någon utstuderad illfundighet bakom ecklesiastikministerns åtgörande att föreslå en nedskärning av förevarande anslag. Jag kan ju till nöds förstå, att statsrådet har, liksom andradepartementschefer, ansett sig böra på detta område vara mycket varsam, när det gäller anslag. Jag undrar dock, om inte en viss missbedömning i fråga om behovet av ett något så när tillräckligt anslag för detta ändamål har förlett honom att föreslå det lägre anslaget. Jag tycker mig märka detta i herr statsrådetsanförande, och jag beklagar, att statsrådet inte är inne, så att jag kunde säga detta till honom. Det har talats om den rika tillgången till förströelser, som nu finnes. Det är riktigt, och jag har blivit alldeles övertygad därom under mitt mångåriga sysslande med förberedelser till förändringar i rusdryckslagstiftningen o. dyl. Då. har jag haft tillfälle att något sätta mig in i dessa spörsmål. Det äralldeles riktigt, såvitt jag kan förstå, att en hel del av de förströelser, som nu bjudas särskilt ungdomen, äro av den nyttiga beskaffenhet, att deöverflödiggöra den förströelse, som spritbruket annars utgör. Men det av statsrådetpåpekade förbättrade kommunikationsväsendet har också en annan sida. Det är på det sättet, att landsbygdens befolkning och ungdomen där har så lätt att nu fara in till städerna. När man närmare studerar detta problem. då det gäller att förklara den påstådda och i viss utsträckning också riktigt påståddaför