62 Nr 17. Onsdagen den 14 mars f. m. Ang. vissa anslag till nykterhetens främjande. (Forts.) skulle kunna anvisa motsvarande anslag för ändamålet. Det vore ju ingen mening med att då draga in fonden. Vill man ha fonden bevarad, tror jag, att departementschefens uppfattning är den enda försvarliga, och man får då också klart avgränsat, hur långt man kan gå, då man endast har avkastningen av fonden att röra sig med. Den andra erinran jag vill göra berör den invändning, som framförts, att riksdagen redan har tagit ståndpunkt till frågan om skattemedelsanvändande för dessa ändamål utöver fondens avkastning, då riksdagen fattade beslut om motsvarande anslag på socialdepartementets huvudtitel. Jag skulle även i det fallet, herr talman. vilja kasta om resonemanget. Den omständigheten, att riksdagen, när det gällt socialdepartementets huvudtitel, där det kanifrågasättas, om inte uteslutande skattemedel skulle användas, varit med om att anvisa anslag av skattemedel, i motsatstill vad ecklesiastikministernföreslagit beträffande åttonde huvudtiteln, där man icke bör _ och jag tycker, att man i hög grad får hålla departementschefen räkning för att han velat konsekvent hålla fast vid denna ståndpunkt _- använda skattemedel, så länge fonden står till förfogande, den omständigheten, säger jag, kan väl endast leda till att man tar under övervägande, såsom den siste ärade talarenframhöll, om relationen mellan socialdepartementets och ecklesiastikdepartementets andelar av dessa fondmedel är riktig. Men därvidlag vill jag påpeka, att när riksdagen prövade denna fråga i samband med socialdepartementetshuvudtitel, var riksdagen ingalunda okunnig om vad som föreslagits påecklesiastikdepartementets huvudtitel. Om man vid det tillfället gick med på att använda så mycket av fondens avkastning, att medel inte återstå förecklesiastikdepartementets ändamål, är det en fullt konsekvent ståndpunkt att nu hålla sig inom ramen av detta belopp. Ur dessa synpunkter, herr talman, ber jag att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Herr Hamrin: Herr talman! Jag ber att få förklara för herr statsrådet, att jag inte misstagit mig alls. Jag behöver bara åberopa herr statsrådets sista anförande för att få bekräftelse på att jag hade rätt. Det äruppenbart, att statsrådet utgått från de utgångspunkter, som jag förut antydde. Men det värsta är, att de principer, som herr statsrådet och den siste ärade talaren hävda, ha herrarna redan gått ifrån. Det finns ju ingen princip att hävda längre. När herr Reuterskiöld talar om att fonden skall bevaras - jag förstår mycket väl, att talaren, som är ordförande i konstitutionsutskottet, här är inne på ett område, som han inte haft möjlighet och tillfälle att närmare sätta sig in i - vill jag påpeka,-att intet är fastslaget beträffande fondensanvändning utöver vad förra årets beslut innebär. Fondens storlek har varierat, såsom herr Reuterskiöld vet, för varje år. Den var vid ett tillfälle umae i 103 miljoner kronor, men sedan togos 83 miljoner ur densamma, d. v. s. den summa, som man ansåg sig behöva för att fylla ut kassaförlagsfonden för att täcka brister och för kommande påfrestningar. Meningen var icke att skapa en fond, vars avkastning skulle gå till nykterhetsändamål, utan förra årets beslut grundar sig på budgetära skäl. Herr Reuterskiöld talade om, att fonden skall bevaras. Det finns ju inga statuter för densamma beträffande storleken. Jag vill endast varna för att man följer den lösa argumentering, iom här framförts, så att vi nästa år kanske ha en fond på endast 10 miljoner ronor. Nu skulle jag ha förstått det resonemang, som herr statsrådet och herrReuterskiöld fört, om de hållit sig till den principen, att vi skola anse oss vara
